Tímarit Máls og menningar - 01.03.1956, Síða 19

HALLDOR KILJAN LAXNESS
Tal vid Nobelfesten
i Stockholms stadshus 10. december 1955
Eders Majestáter. Mina damer och herrar,
Den kváll pá en resa i Sydsverige för nágra fá veckor sedan, dá ryktet
redan hade mált, att Svenska Akademiens förestáende val möjligen kunne gálla
mig, och jag hade blivit ensam i mitt hotellrum, var det ju ganska naturligt, att
mina tankar började röra sig omkring vad det skulle innebára för en fattig
vandrare och diktare frán en av várldens mest avsidesliggande öar att plötsligt
bli framropad av en institution, som átnjuter den högsta aktning sásom frám-
jare av andliga várden — att plötsligt pá Akademiens hud stá framme i ramp-
ljuset inför hela várlden.
Det ár kanske icke underligt, att mina tankar först och frámst dá gick och
fortfarande gár — inte minst nu denna festliga stund — till mina vánner och
till dem som stá mig nára, söker sig den vanda vágen tillbaka till dem som i
mina unga ár omgav mig, till mánniskor som nu ár borta och försvunna. Ánnu
medan de levde, tillhörde de snarast ett fördolt slákte, fördolt i den meningen,
att deras namn kándes av fá — och nu minnes av án fárre. Men likvál, genom
sin nárvaro i mitt liv.ha de lagt mitt vásens grund, och i mitt sinne utövar de
ett starkare inflytande, án várldens mástare och andliga föregángsmán har
kunnat öva. Jag tánker pá de underbara mánniskor frán folkdjupet som
fostrade mig. Jag tánker pá min far och pá min mor. Och jag tánker sárskilt
pá min gamla mormor, som lárde mig mánga hundra verser av gammal
islándsk poesi innan jag lárde mig alfabetet.
Jag tánkte, och jag tánker ocksá nu pá de moraliska maximer som hon
inprántade i mig som barn: att aldrig göra ett levande vásen ont; att sá leva