Nordens Kalender - 01.06.1930, Side 23

FYRA NORDISKA DIKTARE
Fyra nordiska diktare
Av Yrjö Hirn
Julmarknaden ár 1928 har skánkt oss en bok, Albert
Nilssons Tre nordiska gestalter, som i mer án ett
avseende ár ágnad att tilldraga sig forskarnas och
litteraturvánnernas uppmárksamhet. I det nya arbetet
av den kánde Lundaprofessorn möter man námligen en
estetisk litteraturhistorisk behandling av Oehlenschlágers
Helge, Tegnérs Frithiof och Runebergs Fjalar (det ár
dessa »gestalter», som gett namn át boken) vilken ár full-
stándigare och mer djupgáende án nágon tidigare kom-
mentering av de stora nordiska hjáltedikterna. Detta ár
i och för sig nog för att förvárva boken tacksamma lásare
i átminstone tre av de nordiska lánderna. Men nágon-
ting som intresserar oss ánnu mer án karaktáristiken av
de enskilda diktverken, ár att det med hjálp av en in-
gáende detaljanalys pávisas, huru mycket dessa diktverk
ha gemensamt med varann, och huru de i sin uppkomst
sá att sága haka in i varann. »Kung Fjalar án>, sá skriver
professor Nilsson i företalet till sin bok, »enligt min me-
ning betingad av Frithiofs Saga, liksom Frithiofs Saga
ár betingad av Helge».
Det »inre sambandet» mellan de fornnordiska dikter,
som diktats av Danmarks, Sveriges och Finlands natio-
nalskalder, har förvisso icke blivit obeaktat av áldre
kritiker. Vid den litteraturhistoriska undervisningen har
man vál ej heller försummat att áberopa detta nástan
klassiska exempel pá litterár beröring, vilket för övrigt
sá starkt framháver allt det som ár gemensamt i grund-
valarna för de nordiska folkens vittra kultur. Men icke
desto mindre kánns det gáng pá gáng som om man láste
nágonting alldeles nytt, nár man arbetar sig igenom de
detaljerade sammanstállningarna och jámförelserna i
Nilssons bok. Den noggranna undersökningen av alla
smá enskildheter leder, hár liksom i all god litteratur-
historia, till att diktverken sjálva framstá som mer le-
vande och fángslande án förr. Man fáster sig vid egen-
domligheter som tidigare ha undgátt den ytliga och
splittrade iakttagelsen. Det ár som om man, pá den
jámforande kritikens krokvágar, skulle ha nátt fram till
kárnan i de kommenterade poemen. Sá har det átmins-
tone varit fallet med mig. Professor Nilssons bok har
lett mig till förnyat studium av Helge, Frithiof och
Kung Fjálar; den svenska uttolkarens bevisföring har
gett saklig bekráftelse át mycket, som förut varit obe-
stámda antaganden; jag har lockats att spinna vidare pá
den trád min kollega tagit upp; och sá har jag kommit
att sammanstálla nágra smá jámförelser, för vilka jag
hos lásaren skall anhálla om en stunds tálamod.
Innan jag begynner vill jag emellertid framhálla att
det ingalunda ár min avsikt att resumera Albert Nilssons
undersökningar, om vilkas betydelse man kan göra sig
en förestállning endast genom att lása sjálva boken.
Ánnu mindre skall jag inláta mig pá nágon kritik av
arbetet, ty de anmárkningar som möjligen kunde göras
mot enskilda punkter i bevisföringen áro alltför obetyd-
liga för att hár bli framförda. Men jag skall — för att
icke göra mig skyldig till upprepning av det som envar
pá egen hand kan framleta — behandla ámnet frán en
annan sida án den svenska litteraturhistorikern. Profes-
sor Nilsson har framför allt intresserat sig för dikterna,
Helge, Fríthiofs Saga och Kung Fjalar. Jag skall i stállet
i frámsta rummet sysselsátta mig med diktarna, och med
det inflytande de genom sin behandling av fornnordiska
ámnen, ha utövat pá det samfállt nordiska kulturlivet.
Och jag skall icke inskránka mig till de tre diktverk
professor Nilsson har utvalt, ty jag tror att man med
goda skál till dem kan foga ett fjárde. Vid sidan av
Helge, Frithiof och Fjalar ville jag stálla den norske
Arnljot Gelline. Och det blir sálunda min uppgift att
tala om Oehlenschláger, Tegnér, Runeberg och Björn-
stjerne Björnson, eller ráttare om de inbördes beröringar
som kunna pávisas mellan dessa skalder, och om den
betydelse beröringarna ha ágt för den. nordiska sam-
kánslan.
Vad som i detta avseende finnes att sága om Adam
Oehlenschláger, det har lángesen blivit klarlagt av litte-
raturhistorikerna. Redan ár 1868 pápekade Gustaf Ljung-
gren det ironiska i att den diktare, som av alla krafter
strávade att ástadkomma en kánsla av förbrödring och
ett litterárt nármande mellan danskar och tyskar, i stállet
kommit att föranleda ett nármande mellan danskarna
och deras arvfiender, svenskarna. Det var máhánda,
som Ljunggren framhállit, en överraskning för Oehlen-
schláger sjálv, att hans diktning utövade en sádan verkan.
Men om án denna utgáng frán början icke var páráknad,
sá blev skalden med tiden allt mer och mer medveten
om sin nordiska förmedlargárning. Nár han áren 1827
21