Nordens Kalender - 01.06.1930, Síða 26

FYRA NORDISKA DIKTARE
med att störta inkráktaren och taga riket i besittning,
utan dártill ánnu innebránde Frode i hans tempelgárd.
Nár Helge krossats i medvetandet om en blodskam,
d. v. s. dá han fátt veta att han, sig ovetande, förmált
sig med sin egen dotter Yrsa, förebrár han sig sjálv att
han vid detta tillfálle icke hade lyssnat till sin milde
broder Hroars varningar, utan látit sina váldsamma
lidelser bli rádande.
För att kunna bringa Yrsatragedien i ett övertygande
kausalitetssamband med hámnden över Frode, har Oeh-
lenschláger emellertid tagit sin tillflykt till en naivt
romantisk apparat, som i hög grad ár karaktáristisk för
honom. Han har ordnat det sá att sjöjungfrun, Tang-
kiær, fátt bliva kung Frodes káresta under den tid, som
föregátt diktens begynnelsemoment. Nár Frode blivit
störtad av Helge och Hroar, stár hon, det odödliga
naturvásendet, vid hans sida i hans dödsögonblick.
Ánnu dá lágorna slá upp över det sammanstörtande
tempeltaket, kan man skáda hennes blándande bröst och
runda armar, medan den nedre delen av hennes kropp,
som utmynnar i en ormstjárt, omsorgsfullt ár dold bakom
torntinnarna. Frán det brinnande bálet svár hon hámnd
över Helge, och böljorna höja sig vid alla kuster, och
sáven vaggar sina toppar, nár kriget förklaras mellan
havets drottning och Skjoldungarnas átt. Helge blir,
sásom en kritiker pápekat, förföljd av havet sásom for-
dom Odysseus av Poseidon. Det ár Tangkiær, Frodes
forna álskarinna, som i likhet med sagans álvkvinna frán
Isefjordens böljor skenbart skyddssökande smyger sig
in i det badhus, Helge har byggt sig i sin broders huvud-
stad Hroars Kilde, eller som vi nu uttala det Roskilde.
Det ár hon som senare, efter att som en orm frán hans
láger ha glidit ned i vassen, i förhamning av en fágel
med sin förledande sáng har lockat Helge att hegiva
sig till Saxland, och det ár hon som inger den av Helge
kránkta drottning Oluf tanken pá att hámnas genom att
láta fadern omedvetet ákta sin egen dotter.
Rent poetiskt sett ligger det nágonting fángslande i
förestállningen om denna djávulska Undinegestalt, som
frán vassen och strandböljorna lurar pá hjálten, och som
gáng pá gáng leder honom in till nya olyckor. Psyko-
logiskt áter ár Tangkiær en láttförklarad symbol för allt
som drager den starka mannen ned frán hans vág och
med sina lockelser för honom mot sin undergáng. Sásom
Oehlenschláger i sin dikt har anvánt det romantiskt-
mytologiska maskineriet, har emellertid sjálva hjáltege-
stalten till en viss mán blivit lidande pá grund av den
omotstándlighet, som tilldelats havsjungfrun. Man fár
ingen förestállning om att Helge kámpat mot sitt öde.
Han ár i ungdomen en svármisk álskare liksom Frithiof
— och det kan tillággas, liksom de fornnordiska sago-
hjáltar, som inspirerade Oehlenschláger och Tegnér —
och nár áldern fallit över honom, ár han tyngd av vemod
vid tanken pá den orátt han övat under sitt vilda vikinga-
liv. Men att han varit en váldig stridsman pá haven
och pá slagfálten, det blir i Helgeromanserna endast an-
tytt. Och havet sjálvt, vars brus sá máktigt tonar bakom
stroferna i Frithiofs Saga, Kung Fjalar och Arnljot Gel-
line, det ár i Oehlenschlágers dikt framför allt det trolska
elementet, som suger mánniskorna ned till den glim-
rande borgen pá dess botten, och som láter lockande
kvinnogestalter höja sig ur sávsnáren vid vikarnas strán-
der. För allt som rör sjölivets heroism ha de senare
nordiska diktarna haft mer inspiration att hámta ur den
ena slutstrofen i Johannes Ewalds Kong Christian án ur
hela den omfattande Helgecykeln.
Detta ár likvál sagt till karaktárisering, men icke till
kritik av ett diktverk, som i sin art ár ett av de márk-
ligaste den nordiska litteraturen besitter. I romanserna
om Helges áventyr fángslas man av denna omedelbara
och omotstándliga tjuskraft, som i sagodramat stádse
beredde segrar át Aladdin, och som under diktarens eget
liv gáng pá gáng tvang t. o. m. hans motstándare,
Baggesen, Grundtvig och Johan Ludvig Heiberg, att
glömma alla anmárkningar för gládjen att oinskránkt
fá erkánna och beundra hans alstring. Dártill bör det
framhállas att det vackra och det behagfulla dock icke
ár allenarádande i cykeln. I slutpartierna av den tredje
avdelningen höjer sig Oehlenschlágers poesi till det
sublima i beráttelsen om huru Helge, krossad av med-
vetandet om sin blodskam, men dock icke bruten i sin
hjáltekraft, levande láter mura sig in i en gravkammare,
sittande i full rustning pá sin stridshást, och sjungande
sá lánge luften blott gör det möjligt att andas. De forn-
nordiska hjáltarnas heroiska sjálvmord, som beundrats
och prisats i litteraturen ánda sen dess Thomas Bartho-
linus d. y. ár 1689 tryckt sin skrift om de gamla dans-
karnas dödsförakt, har sálunda gett uppslaget till dik-
tens avslutning. Men Oehlenschláger har áven, i Yrsa-
tragediens slutscener, visat sig ha uppskattning för den
stridsgládjens poesi, som sá ofta framháves i moderna
omdiktningar av vikingasagorna. Helges första ingivelse,
nár han lárt kánna sin skam, ár námligen icke den att
láta sig muras in i en gravhög, utan han söker sig till
sitt skepp för att án en gáng fresta en strid pá havet.
I det han sá manar sina kámpar att stöta ut frán land,
förespeglar han dem den upprátta död, som var den
várdigaste avslutningen pá en fornnordisk krigares liv:
Og naar da den rode Sved udvælder giennem Bryniens
Rift,
Spotte vi vort Saar, og ride sjungende til Valaskialf.
Man ságer sig redan vid första lásningen, att rader
som dessa máste ha práglat sig in i den diktares sinne,
som förberedde sig att behandla Frithiof Sagan i en
svensk romanscykel. I sjálva verket har det pávisats av
professor Lamm, att Helges maning till sina krigare del-
vis ordagrant genljuder i de sista stroferna av Frithiofs
frestelse. Men det ár icke nog hármed. Sásom det 1918
framhállits av fröken Eva Thomé i en rikt dokumen-
24