Nordens Kalender - 01.06.1930, Síða 27

FYRA NORDISKA DIKTARE
terad uppsats i Finsk Tidskrift, och som professor Nilsson
med nya exempel ádagalagt, ar det mánga enskilda
skildringar i Helge som reflekterat sig i de Tegnérska
verserna. Viktigare án dessa detaljöverensstámmelser ár
emellertid det faktum, att de centrala partierna i de tvá
dikternas komposition sá osökt láta sig jámföras med
varann. Vardera hjáltens skuld har sin orsak i en tem-
pelbrand; vardera har förletts av sin hybris, den ena till
mordbrand, och den andra till anstiftande av vádeld;
och skildringen av en eldsváda ár den retoriska glans-
punkten sávál i Helge som i Frithiofs Saga. Detta för-
hállande har emellertid sin alldeles naturliga förklaring i
att Oehlenschláger lánat tempelbrandsmotivet frán den
gamla sagan om Frithiof den djárve, som var tryckt vid
sidan av Helgesagan i Björners Kámpedater. I sáttet att
behandla det gemensamma motivet skilja sig áven de tvá
dikterna sá starkt frán varann, att man icke behöver förut-
sátta nágon páverkan frán den áldre pá den yngre. Men
icke desto mindre tánker man med intresse pá de intryck,
som Tegnér máste ha mottagit nár han i slutet av Yrsa-
tragedien láste om huru Helge bittert anklagade sig sjálv
för att han látit hámndlystnaden övervinna besinningen,
och huru han betraktade sin ohyggliga olycka som ett
straff för att han antánt Frodes tempel. Tanken pá
Frithiofs slutliga försoning med Balder, och pá den skuld
han ádragit sig genom tempelbranden, máste námligen
antagas ha varit förhárskande i skaldens medvetande, nár
han begynte sin diktcykel. De nio sista romanserna,
19—24, i vilka hjáltens ánger och botgöring behandlas,
voro ju skrivna och publicerade redan ár 1822, medan
det tidigare partiet, romanserna 1—15, icke blev fárdigt
förrán ár 1825.
Sásom professor Nilsson med rátta framhállit, vore
uppfattningen om Frithiofs Saga vásentligen en annan
án den nu rádande, om man förfogade endast över det
tidigaste utarbetade slutpartiet av dikten. Láser man
de nio sista romanserna i ett sammanhang, för att frán
dem övergá till dikterna om Frithiofs barndom och ung-
dom, sá frapperas man av den márkbara skillnaden i
tonart. Och nár man sá har jámfört de tvenne delarna
med varann, sá frestas man att frága sig, om icke dikten
sjálv máhánda delvis blivit en annan, sá vida de roman-
ser som stá i dess början och mitt hade blivit författade
i omedelbart samband med slutromanserna. Med andra
ord sagt: dá man vet att skalden under áren 1822 till
1825 hade genomgátt en betydelsefull utveckling, och
genomlevat sávál intellektuella som moraliska kriser,
sá kan man svárligen avhálla sig frán antagandet att
Frithiofsgestalten blivit förándrad jámsides med det att
dess skapare förándrat sin livsáskádning.
Huru denna förándring stegvis fortskridit, det kan
icke i detalj uppvisas, sálánge man saknar kronologiska
uppgifter om de enskilda dikternas tillkomst. Det vore
en fáfánglig möda att söka klargöra, huru pass troget
utmálningarna av Frithiofs och Ingeborgs kárlekslycka
áterspegla de förálskelser i vilka Tegnér under 1820-
talets begynnelse var invecklad. Ánnu mer hopplöst
förefaller det att komma till nágon visshet angáende t. ex.
máttet av det inflytande som friherrinnan von Schwerins
blidhet eller ovánlighet har utövat pá skiftningarna i
Frithiofs omdömen om sin álskade. Det enda man kan
kánna sig viss öm ár att det legat personliga upplevelser
till grund för sángen om den unge hjálten som »druckit
gudars gládje — tvemánnings med sin Ingeborg>. Kunde
man tro pá skaldens egna uttalanden i ett brev till Brink-
man, sá borde man t. o. m. i romansen om Frithiofs
lycka inlágga en lángt starkare och mer elementár glöd,
án den hávdvunna uttolkningen vant sig att framlása
ur den. Men Tegnér bár icke alltid ett pálitligt vittnes-
börd om sin diktning, ty brevskrivaren tyckes ha haft
sin lust i att teckna frivola glosor i marginalen till skal-
dens dikter, ungefár sásom Mefistofeles i Gretchens
trádgárd gár Faust i fjáten och parodierar hans kárleks-
förklaringar. Det finnes, sásom professor Nilsson fram-
hállit, ingen anledning att betrakta skámtsamma prosa-
uttalanden, nedskrivna i tydlig avsikt att chockera, som
sannare án den högstámda poesin. Men om man sálunda
nödgas avstá frán att nármare karaktárisera den erotik,
som kommer till uttryck i Frithiofs Saga, sá tror jag
man dock kan faststálla, att det gár höga vágor av lidelse
bakom de strofer, som i sitt delvis vemodiga uttryckssátt
synas oss sá sentimentala och sá konventionellt roman-
tiska.
Háller man de biografiska data i minnet under lás-
ningen av dikten, sá kan man dártill frága sig om icke
de senast diktade romanserna antyda áven andra stor-
mar, án de som vállas av erotisk passion. Det var ju
kort efter det Frithiofs Saga blivit avslutad som den
stora mjáltsjukan — med mánniskoförakt, várldssmárta
och fruktan för vansinne — bröt in över Tegnérs liv.
Det ligger dárför nára till hands att i den bitterhet, som
gjort sig gállande i romansen om Frithiofs áterkomst,
se ett tecken pá att dámonerna begynte nalkas den sjuke
skalden. En sádan tolkning, som tidigast framförts i
Georg Brandes’ bok om Tegnér, har emellertid blivit
motsagd av svenska forskare, och det bleve alltför mödo-
samt att hár försöka skifta rátt mellan de stridiga me-
ningarna. Nágot som dáremot ingen torde kunna för-
neka ár att skaldens sátt att bedöma sin dikt páverkats
av den nya lynnesriktningen, i vilken nedslagenhet om-
váxlade med trots, och under vars inflytande biskopen
förleddes till att rátt vágsamt frondera mot den hávd-
vunna moralen. Nár Tegnér ár 1839 nedskrev sina
Anmárkningar sásom inledning till Frithiofs Saga, före-
faller han att fullkomligt ha förlorat uppskattning och
intresse för det tidigast författade partiet av dikten. I sin
karaktáristik av hjálten förbiser han numera att Frithiof,
liksom Oehlenschlágers Helge, varit tryckt av medve-
tandet om en skuld, och att han nátt fram till förso-
ningen först efter det han gjort bot för skulden genom
25