Nordens Kalender - 01.06.1930, Síða 31

FYRA NORDISKA DIKTARE
Norge jamfört med livet i Finland. Jag nödgas förbigá
allt det nog sá intressanta han ságer om de tvá natio-
nernas olika lynnen, för att áberopa endast den sista
raden i karaktáristiken: »Ak, saa er der mere Kjerlighed i
Finland, — og blot mere Forliebelse her. — Eller ogsaa
siger Runeberg i dette Stykke ikke sandt; thi det er
nesten overjordiskt dejligt, det toner som fra Gudernes
Tid gjennem hans Elskovssange. Dette har vi rent ud
ikke, og jeg forstaar saa vel, att netop dette Punkt vil i
al Evighed gjore, at han sættes femten Hylder hojere
end mine Sange. Men jeg skal arbejde og prove med
Beskedenhed».
Det viktigaste av de arbeten Björnson dá i anspráks-
löshet skulle pröva pá med var den stora diktcykeln
Arnljot Gelline, vars första utkast, innehállande alla de
poetiskt mest vágande partierna, kom till just under
vintern 1860. Och om den andra, och lángsta, sángen
i denna cykel, Pá vinter-tinget, har Björnson sjálv munt-
ligen meddelat, att det gömmer intryck frán Runebergs
Kung Fjalar. I sin stora Björnsonbiografi har Christian
Collin dárför framkastat den hypotesen att, sásom han
uttrycker det, »utkastet till Arnljot Gelline blev til i
kappestrid med et verk af det svenske sprogs storste
episke digter». Det kan icke bestridas att en sádan hypo-
tes ár mindre befogad án den, enligt vilken Kung Fjalar
skulle ha kommit till i távlan med Frithiofs Saga. Men
nágonting kan i alla fall bli sagt áven till förmán för
professor Collins betraktelsesátt. Det ár en Fjalar-
stámning över Pá mnter-tinget, och nágonting av Fjalar-
andan tycker man sig möta i hela diktcykeln. Men det
ár endast i den allmánna karaktáren, som förvantskapen
mellan de tvá poemen gör sig gállande.
Fáster man sig blott vid vad som hánder pá vartdera
hállet, sá finnes det icke mycken gemenskap mellan det
rátt invecklade familjedrama, som utspelas i Gauthiod
och i Morven, och Björnsons enkla beráttelse om stig-
mannen frán Jámtland, som kráver hámnd pá sin faders
mördare genom att bránna hans gárd och röva hans
dotter; som visas tillbaka av den unga flickan trots det
han váckt hennes kárlek; som sedan drives ut pá havet
och vágorna, och lever som en ogárningsman, ánda till
dess han sluter sig till den helige Olav, láter döpa sig
till hans tro och faller för den nya láran i slaget vid
Stiklestad. Lágger man dáremot större vikt vid karak-
tárerna án vid aktionen, sá spárar man likheterna.
Hjálten i Arnljot Gelline ár visserligen icke nágon kung
som Fjalar, men han ár — sásom det ságes om honom
hos Snorre Sturlason, pá vars skildring Björnson har
byggt sin dikt — »en hög man, som ingen nádde lángre
upp án till axeln, vacker till utseendet och praktfullt
kládd». Och han var vidare, enligt den islándska histo-
rieskrivaren »en man som icke trodde pá annat án sin
egen kraft och styrka». Över dikten om denne trotsige
man, som av olyckor och prövningar láres att válja
sjálvuppoffringens vág i stállet för sjálvhávdelsens, ligger
det nágot av samma moraliska, och man ville nástan
sága religiösa patos, som över Kung Fjalar. Och áven
om den ville man gárna tro att skalden i den fingerade
gestaltens öden givit uttryck át nágot, som han person-
ligen har genomlevat och genomkámpat.
Björnsons Arnljot Gelline láter sig jámföras icke blott
med Kung Fjalar, den har beröringspunkter áven med
de tvá andra moderna vikingadikterna, och den ár för-
tjánt av att som jámbördig stállas vid sidan av dem.
Likvál kan man svárligen tala om nágon vásensförvant-
skap med de danska och svenska föregángarna, ty det
finns hos Björnson lángt mer av Grundtvigs stráva och
kárva, án av Oehlenschlágers romantiserande, uppfatt-
ning om det gamla nordmannalivet, och det ligger en
várld mellan Tegnérs trots allt sitt vemod sá livslustiga
viking och den tungsinte stigmannen i den norska dik-
ten. Men i alla dikterna behandlas nágra gemensamma
motiv, och det ges mánga anledningar att stálla enskilda
partier av de fyra poemen i bredd med varann. Helge,
Frithiof och Arnljot ha sálunda alla gjort sig skyldiga
till brandanstiftan, och en eldsváda inleder det avgö-
rande skedet i hjáltarnas liv. Skildringen av Arnljots
frieri till Ingegerd páminner i nágra sláende detaljer om
Frithiofs frieri till Ingeborg. Dessa och andra överens-
stámmelser av samma art framhállas av Gustaf Násström
i en intressant avhandling, som publicerats i ársboken
Jámten för 1926. Huru kuriösa sádana likheter án áro,
böra de likvál icke undanskymma det faktum, att var
och en av dikterna pá sitt omráde övertráffar de andra.
Om kárleksmotivet t. ex. ár relativt flyktigt företrátt hos
Björnson, sá höjer sig i stállet den norske skalden över
alla sina föregángare i havsskildringen, ty Arnljots
Lcengsel til Havet ár en dikt med vilken intet i Helge,
Frithiof eller Fjalar kan jámföras. Den ár ett poem av
den stora art, som man förestáller sig att skall vara un-
danryckt all tidens begránsning: »Skaldens eget Drapa»,
för att anföra George Brandes’ ord, som ánnu efter
hundraden av ár skall páminna mánniskorna om Björn-
sons namn, nár de se huru böljorna rulla mot stranden
under stora mánskensklara nátter.
Jag har anvánt alltför mánga ord för att framhálla
nágra överensstámmelser mellan de fyra nordiska natio-
nernas dikter om gammalt nordmannaliv, och det ár
lángesedan tid för mig att sluta. Men jag ville det
oaktat fá utpeka ánntl en överensstámmelse, som icke
sá mycket ár av litterár, som icke mera av allmánt kul-
turell art. Det ár i alla de fyra dikterna tal om en
omáttlig styrka — hos Helge och Frithiof, hos Hjalmar
och de gamla krigarna kring Fjalars tron, och hos stig-
mannen Arnljot Gelline — som icke vill erkánna nágra
lagar och band, men som dock slutligen láter sig kuvas.
Denna styrka, som i 1820 och 1830-talens diskussioner
betecknades, án högtidligt och án parodiskt, som Nor-
dens kraft, har i sin obándighet varit en makt pá ont
29