Nordens Kalender - 01.06.1930, Síða 99

TUSEN AR
Detta var sjalva midsommardagen ár iooo.
De gamla godarna offrade sin tro, nágra sakert
med blödande hjárta, men de flesta sannolikt med
kallt förstánd, sásom Snorri gode, vilken fallt an-
márkningen om gudarnas vrede. Godarna ráddade
sin várldsliga makt, samhállsordningen var orörd,
de ráddade samhállsfreden. De slogo i viss mán
vapnen ur hánderna pá de kristna omstörtarna och
helt ur hánderna pá Norges konung. Han hade fátt
sin vilja igenom och kunde icke ha tron till före-
vándning för att lágga landet under sig.
Det förgick mer án 260 ár innan nágon lika svár
frága förelág till avgörande pá alltinget. Men dá
var alltinget till följd av Sturlunga-tidens láng-
variga oroligheter ej lángre detsamma, och frán
stora delar av landet infann sig ingen alls till detta
ting.
Dá, 1262, voro islánningarna sá snárjda i den
norske konungen Hákon Hákonssons garn, att de
icke lángre kunde komma undan. Den ende mák-
tige islánningen pá detta ting var Gissur jarl, som för
att öka sin egen makt hade mottagit jarls-várdigheten
av konungen, látit mörda Snorri Sturluson och be-
gátt andra illdád. Nu kunde han icke lángre kom-
ma ifrán sina löften till konungen att föra landet
under hans spira. Han hade att válja emellan att
skrida till ett avgörande eller vánta att konungen
skulle láta samma öde övergá honom som det han
berett Snorri Sturluson. Han valde livet.
Gissur jarl stár alltjámt för de flesta islánningar
som en av sitt folks vársta olycksmán. Men denne
mans andel i sitt folks öde ár egendomligt. Pá all-
tinget 1262 gávo sig islánningarna under Norges
konung och lovade honom lydnad och »stándig
skatt». Dárom gjordes pá alltinget en skriftlig över-
enskommelse. I denna traktat förbehöllo sig islán-
ningarna sá betydelsefulla och vásentliga ráttig-
heter, att »Gamla traktaten», som den kallas, ánda
till ár 1918 varit en grundpelare för islánningarnas
krav pá sjálvstyrelse. Gissur jarl har tvivelsutan
formulerat överenskommelsen á islánningarnas vág-
nar och dármed sonat sin skuld i högre grad án vad
hans folk kunnat förmá sig att erkánna.
Dá biskop Jón Arason pá 1540-talet förde sin
strid mot de danska konungarnas övermakt, ábe-
ropade han Gamla traktaten. Dá Jón Sigurdsson
300 ár senare började sin frihetskamp, blev Gamla
traktaten hans starkaste vapen och den ráttsurkund,
som han lade till grund för det islándska folkets
krav.
Áven om det ursprungligen var alltingets huvud-
uppgift att stifta lag och döma i ráttstvister, sá blev
dess betydelse dock med tiden mycket mera om-
fattande. Det gamla alltinget blev en livets kálla
för hela den islándska kulturen.
Alltinget var medelpunkten i hela folkets liv.
Tinget hade för detta samma betydelse som stor-
stáderna ha för den högre kulturen. Dár samman-
tráffade árligen uiíder tvá högsommarveckor med
lánga dagar och ljusa nátter en stor del av folket,
icke blott nágra fá utvalda, utan alla som ville vara
med. Varje förnuftig man kunde nár som helst kal-
las till medlem av en domsnámnd eller till andra
förtroendeuppdrag. Pá alltinget tráffades vánner
och sláktingar frán hela det glestbyggda landet. Pá
alltinget erfor man alla de viktigaste nyheterna báde
frán eget och andra lánder. Hövdingar och andra,
som just anlánt frán utlandet, prálade i praktkláder
av senaste snitt. Nya utlándska varor utbjödos till
salu. Idrotter och lekar och alla slag av den tidens
förlustelser försiggingo dár. Alltinget var en natio-
nalfest för hela landet. Livet var omváxlande, givet-
vis icke sá lysande som de gárna utmála för sig,
som se Islands hela forntid i rosenröd sagoglans,
men utan tvivel mycket betydelsesfullare och rikare
pá hög kultur án mángen försiktig och nykter man
kanske tánker sig. För den tiden betydande rike-
domar hade samlats i landet under dess blomstrings-
tid, och om den andliga kulturen finnas ju otve-
tydiga vittnesbörd.
Av största betydelse för islánningarnas andliga
liv ánda fram till denna dag har spráket varit. Om
islánningarna mist sitt áldriga sprák skulle de för-
gáves ha börjat sin frihetsstrid pá 1800-talet. Och
alltinget har i forntiden och ánnu lángt senare haft
mycket stor direkt betydelse áven för det islandska
spráket. Uttryckssáttet i islánningarnas gamla lagar
ár knappt och koncist. Lagarna visa en sá klar och
skarp tanke och en sá ádel ordkonst, att det ár en
fröjd att lása dem enbart för sprákets skull. I 200
7
97