Tímarit Máls og menningar - 01.03.1956, Side 21

RÆÐA HALDIN Á NÓBELSHÁTÍÐINNI
mitt liv att jag alltid skulle satta de smá, fattiga och ödmjuka överst pá den
mánskliga rangskalan; att aldrig glömma att de föroráttade, förfördelade,
förbigángna och obeaktade var de mánniskor som framför andra förtjánade
uppmárksamhet, kárlek och respekt hár pá Island och hár i várlden. Jag levde
hela min barndom i en omgivning, dár várldens store icke existerade annor-
lunda án som sagobilder och chimárer -—- kárleken till och respekten för det
tillbakatrángda livet var det enda moraliska bud, som i min barndomsmiljö
hade verldighetens prágel.
Jag minns mina onamnkunniga vánner, som i min ungdom och lángt in i
mina vuxna ár var vágledare át mig i mina litterára försök, och som trots att
de inte sjálva var professionella författare, besatt en osviklig litterár omdömes-
förmága, och som mera án de flesta berömda mástare har öppnat mina ögon
för vad det kommer an pá nár det gáller litteratur. Nágra av dessa begávade
vánner, áven om de icke lángre finns till, lever stándigt i mitt sinne och i min
tanke och det i sá hög grad att det mánga gánger ár svárt för mig att skilja
pá vad som i mig ár jag sjálv och vad som ár mina vánner frán fordom.
Samtidigt gár mina tankar till det brödraskap pá hundrafemtiotusen
mánniskor, till detta mycket bokálskande islándska folk, som frán första början
med kritiska och uppmuntrande blickar har följt min litterára vandel, en publik
för vilken knappt ett ord gár förlorat i ett vakuum av slö likgiltighet, men
finner sitt eko, sin uppskattning eller sitt misshag, liksom ett kánsligt instru-
ment med sina vibrationer svarar varje anslag. Att vara född i ett genom
sekler poetiskt genomsyrat och litterárt traditionsmáttat folk ár en stor lycka
för en författare.
Icke minst gár mina tankar till de gamla islándska sagaförfattarna, skaparna
av vor klassiska litteratur, dessa diktare som var sá oskiljaktiga frán folkdjupet
genom árhundradena, att icke ens deras namn har bevarats tillsammans med
deras verk. Deras odödliga skapelser stár dár med en naturlighed som sjálva
landskapets. Genom lánga, mörka árhundraden satt dessa namnlösa mán i ett
av várldens fattigaste land, satt i sina torvhyddor och skrev böcker utan att
kánna till begrepp som lön, pris, berömmelse, framgáng. Det fanns inte engáng
en eldstad i deras kojor, dár de kunde várma sina valna fingrar, nár de satt
11