Aldamót - 01.01.1893, Page 27
27
liarf og iðrast elcM, því hann er ekki raaður, að
hann iðrist1. Þessi ritningarstaður sýnir bezt, hvern-
ig orðatiltækið: Drottinn iðrast, var skilið í ísrael.
Þegar því höfundar gamla testamentisins komast
þannig að orði um drottinn, að hann reiðist, iðrist,
hvilist2, er sömu líkingunni haldið áfram og þegar
talað er um hönd drottins, auga hans eða hjarta.
Og sá, sem ekki hneykslast í hjarta sínu yfir hinum
undurfagra sálmi Hallgrims Pjeturssonar um drott-
ins hönd, heldur kannast við, að sú líking sje bæði
háieit og fögur, hefur enga ástæðu til að láta neina
af samlíkingura þessum hneyksla sig. Eða hver
mundi dirfast, að láta nokkurn mann heyra það til
sín, að hin inndælu Ijóð sira Matth. Jochumssonar
hneyksluðu hann, þar sem þetta stendur:
Hver er sú hönd, setn heldur þessum reyr
um hœstan vetur, svo hann ekki deyr,—
sú hönd, sem fann, hvar frumkorn lífs mins svaf
sem fokstrá, tók það upp og líf því gaf,—
sú hönd, er skín á heilagt sólar-hvel,
og hverrar skuggi kallast feikn og hel,—
sú hönd, er skrifar lífsins laga-mál
á liljublað sem ódauðlega sál?
Guð er sú hönd.
I frásögu Mósesar um syndafallið er sagt, að
vorir fyrstu foreldrar hafi falið sig á milli trjánna í
aldingarðinum og drottinn hafi kallað á manninn og
sagt: »Hvar ertu?«3 Vantrúin, sem á öllu hneyksl-
ast, segir: Þegar Adam fer í felur, lætur Móses
drottinn fara á stað, til að leita hann uppi, og þeg-
ar hann finnur hann ekki, hrópar hann: Adam,
1) Sam. 15, 28.-29.
2) 1. Mós. 2, 2.
3) 1. Mós. 3, 9.