Íslenskt mál og almenn málfræði - 13.07.1981, Page 111

GÖSTA HOLM
En runsvensk afatiker?
En vanlig formel pá. de svenska vikingatida runstenama lyder som be-
kant:
N (och N) (och N) lat resa (denna) sten efter N, sin fader (broder,
make osv).
Om en svártolkad inskrift kan fás att passa in i detta stáende schema,
sá har man a priori vissa skál att tro att tolkningen ár rimlig. Jag vill
föreslá, att vi prövar metoden pá inskriften Uppland 811 frán Hjálsta i
Lagunda hárad. I runverket har man bedömt inskriften som menings-
lös. Den transkriberas dár sá:
fast ... R + þuliak x oartþiol x atiurai x fasatiR + þaloi +
oaRfsai
Om det första ordet utfylls till FastuIfR1 2 och den följande sekvensen
stálls mot bakgrunden av det inledningsvis citerade schemat, kan man
tycka sig ana ett mönster. De vanliga schablonorden kan spáras, fast
vanstállda.
þuliak skulle kunna upplösas þulp a[u\k.
Várre blir det i fortsáttningen, dár man tvingas dels ándra ordningen
mellan tecknen, dels kliva över ordgránsema mellan tredje och fjárde
och mellan fjárde och femte ordet.
I x atiu rai x fa satiR kan rekonstrueras som litu (ev. latu eller som
liatu) raisa aftiR
Den omedelbara fortsáttningen bör, om vár teori ár riktig, innehálla
ett personnamn, högst sannolikt ett mansnamn.
þaloi liknar ju nármast þ[í]alvi,3 men hár máste vi ha ackusativ, och
1 FastulfR ár vál belagt i Central-Sveriges runinskrifter.
2 Jfr þuliR Uppland 519. Detta antas i runverket kunna stá för þurlifR — dvs
þorlœifR. Varianten Tolir ár báttre belagd t.ex. U 11 (2 ggr), Sö 293, samt i nágra
vástgötska inskrifter. þuli kunde möjl. tolkas som en hypokoristisk an-stam, áven
om man i en hypokorism snarast bör vánta sig initialt T-, inte þ.
3 Vál belagt i Uppiands runinskrifter.