Skírnir - 01.09.1997, Page 245
SKÍRNIR
AÐ HUGSA Á LATÍNU
519
Hvers vegna hefur svo lítið farið fyrir þessum íslensku bókmennt-
um? Hér vísa ég til íslenskra bókmennta, því væntanlega eru þessar bók-
menntir íslenskar að svo miklu leyti sem þær eru bókmenntir Islendinga.
Því varla er raunin sú að íslensk verk geti ekki, eðli málsins samkvæmt,
verið frumsamin á öðru máli en íslensku. Gunnar Harðarson hefur vikið
að sama máli: „Til að takast á við íslenska menningarsögu þurfa menn að
kunna skil á þessum þremur málum [íslensku, dönsku og latínu]; þeir
þurfa viðeigandi þekkingu á menningarsögulegum bakgrunni og ef þeir
ekki vita neitt um hann eru þeir alls ófærir um að skilja menningarsög-
una. Hvernig á að fá botn í íslenska menningarsögu án vitneskju um lat-
neska og danska þáttinn í henni?“2 Bókmenntir samdar af íslendingum á
latínu, oft á Islandi, iðulega um ísland og íslendinga, eru hluti íslenskrar
bókmenntasögu. Eigi að síður er ljóst að þær eru ekki íslenskar bók-
menntir í nákvæmlega sama skilningi og bókmenntir samdar á íslensku,
enda eru þær samdar á latínu. Það er munur á „bók“ og liber. Þessar bók-
menntir eru latneskari en íslenskar bókmenntir samdar undir klassískum
áhrifum. Þær eru því hluti íslenskrar menningarsögu í dálítið öðrum
skilningi en verk samin á íslensku og kannski hluti annarrar menningar í
krafti latínunnar og alls sem henni fylgir. Þær eru eins konar bastarðar,
því þær verða til þegar íslensk menning mætir klassískri. Þessi staða
nýlatneskra bókmennta íslendinga útskýrir hvers vegna þær eru aðskild-
ar frá öðrum bókmenntum íslendinga í bókmenntasögunni. Hún út-
skýrir hins vegar ekki hvers vegna þær eru hornuglur. Skýringin á því er
líklega sú að lítil rækt er lögð við klassískar menntir, en þekking á þeim
er nauðsynleg forsenda þess að meta megi (og lesa megi) þessar bók-
menntir. Nýlatnesk bókmenntasaga íslands er því mikilvæg; hún fyllir
tóm í íslenskri bókmenntasögu. Þess vegna er greinargerðin um ísland í
A History of Nordic Neo-Latin Literature merkilegur áfangi.
í formála sínum að þessari bók veltir Minna Skafte Jensen fyrir sér
samspili klassískrar menningar og samtímamenningar þeirra höfunda
sem sömdu latnesk rit á tímabilinu frá sextándu öld til þeirrar nítjándu.
Ljóðskáldin hermdu eftir skáldum fornaldar til að skapa eitthvað nýtt:
„Sú athöfn að herma eftir skerpir næmi manns fyrir því sem breyst hef-
ur. Bókmenntir af þessu tagi vísa til veruleika samtímans á sama tíma og
þær vísa til annars, fjarlægari veruleika. Þær kalla ekki aðeins á lærdóm
og hæfni lesandans til að bera kennsl á frægar fyrirmyndir heldur gera
fortíðina að skuggsjá nútímans“ (bls. 8).3 Fræðiritin voru samin á latínu,
2 „Tungutal íslenskra bókmennta", Ný saga 4. árg. (1990) bls. 37.
3 „The very process of imitation sharpens a sensitivity to differences. Literature
of this type refers both to contemporary reality and at the same time to
another, distant, reality, not only appealing to the readers’ learning and
capacity to recognize famous models, but implementing antiquity as a filter
through which contemprary reality is seen.“