Fróðskaparrit - 01.01.1994, Blaðsíða 78

90
FÍPAN FAGRA OCH DRÓSIN Á GIRTLANDI
ter. Ringur slár svardet ur drottningens hand. Drot-
tningen uttalar sedan en magisk forbannelse over sin
styvdotter; hon skall fara till Botnar (d.v.s. Trolle-
botten), och leva hela sitt liv dár i elande. Hárpá blir
svaret en motforbannelse, levererad av styvdottem:
drottningen skall stá med ena benet pá borgens fly-
gel och med det andra ute pá isen i havet. Egendom-
ligt nog verkar det som om forbannelsen bara skulle
gálla pá dagen; i strof 13 heter det námligen, tá tú
kemur ífaðir míns song, tá ver tú eitt fagurt sprund,
d.v.s. ‘nár du kommer i min fars sáng, dá má du bli
till ett vánt viv’. Det fár sedan forutsáttas att drot-
tningen, konfronterad med den ohyggliga utsikten
att bli tvungen stá pá det fðrelagda sáttet, velat áter-
ta sin forbannelse, for den som talar i stroferna 15
och 16, och som ságer att bágge uttalandena skall stá
fast, ár tydligen styvdottem. Vi fár sá hora att for-
bannelsema gár i uppfyllelse. Kungen fár se drot-
tningen, dár hon stár och skrevar och han forstár -
fast vi inte riktigt fár reda pá hur - att hon svikit hans
bam, och han ángrar, att han haft nágot med henne
att gora. Vad som hánder med kungadottern ár inte
riktigt klart, áven om det vál stáller sig naturligast att
forstá slutstrofens ord ei vildi kæra kongins
dóttir/liva við sorg og trega sá, att allt gátt lyckligt
for henne. (Se appendix II).
Trots de mánga oklarhetema ár det tydligt
att Drósin á Girtlandi ár en beráttelse om
en ond och trollkunnig styvmor. Styvmors-
sagor ár en genre med gamla anor Norden.
I en ofta citerad passus i Odd Snorrasons
saga om Olav Tryggvason talas det forakt-
fullt om styvmorssagor som vallpojkar
bmkar berátta (Jónsson, 1957, I: 2). For-
fattaren till Sverris saga tycks ha omfattat
sádana beráttelser med stðrre sympati. Det
heter i sagans sjunde kapitel att konung
Sverre pá sin fárd genom Vármland fátt ut-
stá sádan vedermoda, att det var att forlik-
na med vad gamla beráttelser har att fortál-
ja om konungabarn som drabbats av styv-
modrars fðrbannelser: “Var jrví líkast sem í
fomum sðgum er sagt, at verið hefði, jrá er
konungabðm urðu fyrir stjúpmæðra
skðpum...” (Jónsson, 1957, II: 11). Det ár
inte omójligt att konung Sverre sjálv nyttjat
den liknelsen. Det ár heller ingenting som
hindrar att Sverre hðrt sádana historier un-
der sin bamdom pá Fáróama. Kanske det
t.o.m. var sádana sagor som inspirerade de
‘stora drðmmar’ han hade pá Kirkjubøur
enligt andra kapitlet i Sverris saga.
Tyvárr har vi inga fornvástnordiska styv-
morssagor bevarade i ren och ofórfalskad
form, men det kan inte ráda minsta tvivel
om att sagostoff av detta slag nyttjats som
rámaterial i fornislándska prosaromanser,
s.k. fornaldarsógur och lygisógur (Lager-
holm, 1927: XII; Sveinsson, 1929: XXVI-
II-XXXIII; jfr. Strðmbáck, 1935: 37). Till
de kompositioner av denna art som verkar
vara mest páverkade av folksagor hðr
Hjálmferssaga. Sagan som ocksá ofta
kallas Hjálmfers saga ok Ólvis (eller
Hjálmfes saga ok Ólvis) finns utgiven i
fðrsta delen av C. C. Rafns Fornaldarsógur
Norðrlanda (København, 1829-30). Ámnet
finns ocksá behandlat i versform i de s.k.
Hjálmfersrtmur (Jónsson, 1913-22 II: 1-
84), vilka anses átergá pá en áldre form av
prosasagan án den vi nu har bevarad
(Fórolfsson, 1934: 323-327).
I kap. 11 i Hjálmperssaga (samt Hjálm-
persrímur II: 45-53) beráttas det, precis
som i Drósin á Girtlandi, om en styvmor
som uttalar en fðrbannelse, riktad mot ett
av hennes styvbam, en fðrbannelse som fár
till fðljd att den drabbade tvingas dra ut pá
en farlig resa. Inte nog hármed - likheterna
utstrácker sig ocksá till att fðrbannelsen át-
fðljs av en av hjálten (eller hjáltinnan) utta-
lad motfðrbannelse, i vilken den drabbade
stipulerar att styvmodern, tills han (eller