Fróðskaparrit - 01.01.1994, Blaðsíða 98

110
VISAN OM MARIA MAGDALENA
lagens Riitts-lósabalk kan man t.ex. lása
fóljande:
Kallar man en kvinna fór hortuta, det ár
okvádinsord. Ságer man, att hon haft um-
gánge med sin fader, eller att hon fórdrivit
sitt foster, eller att hon mórdat sitt barn, det
ár styggelseord. (Stolpe 1972: 52)
Visans Maria var tydligen inte den enda
som rákade ut fór sádana anklagelser. Det
var av allt att dóma sá vanligt, att man pá
ráttslig vág fórsókte motverka falska be-
skyllningar.
Ett stort problem i det medeltida samhál-
let var blodskammen. Kristendomen har
árvt sin uppfattning om blodskam frán ju-
dama och under medeltiden utvecklades
blodskammen till en verklig mani. Den
medeltida katolska kyrkan lyckades tack
vare stránga blodskamsfórbud fá en viktig
inkomstkálla. Under vissa tider betraktades
fórbindelser ánda till sjunde led som fórb-
judna, ocksá ingifta sláktingars sláktingar
var medráknade. Dá var det inte látt att hit-
ta nágon att gifta sig med. Brott mot blod-
skamsfórbudet bestraffades hárt. Vissa fall
av kvalificerad blodskam kunde bestraffas
med bránnande pá bál. Men man kunde
kópa sig fri. Om man gjorde bot genom att
donera egendomar eller penningsummor
till kyrkan kunde kyrkan ha ðverseende
med sádana fðrseelser. (Kulturhistoriskt
lexikon fðr nordisk medeltid VII, sp. 178
och 370-379)
Intressant ár att man under medeltiden
ocksá ráknade med andlig blodskam. Fad-
drar vid dop t.ex. ráknades som andliga
sláktingar till dopbamet. Prásten blev pá sá
sátt besláktad med dopbamet. Andlig slák-
tskap kunde ocksá uppstá vid konfirmation.
(Gaunt 1983: 219; Kulturhistoriskt lexikon
fór nordisk medeltid frán VII, sp. 370-379)
Det ár pá det viset vi skall fðrstá visan nár
den ságer: det tredje bamet fick du med din
sockenprást och dá var synden som allra
stórst. Prásten hade ju dessutom avgivit
celibatslófte. Dártill uppfattades prásten
som Kristi stállfóretrádare pá jorden.
(Hellerstróm 1932: 197) Sentida sángare
har haft svárt att fðrstá varfðr fórbindelsen
med prásten skulle vara várre án fðrbindel-
sema med fadem och brodern.
De islándska och fárðiska visoma talar
om att kvinnan var nunna. Hennes synd blir
dá givetvis ánnu stórre. En nunna, som
hade avsvurit sig all sexualitet fðr att leva
ett andligt liv, fðrfðr sin skrifteprást! Av de
medeltida lagarna framgár tydligt vilken
sárstállning munkarna och nunnorna hade.
Alla sexuella fórhállanden, som munkar
eller nunnor var inblandade i, betraktades
som blodskam. (Kulturhistoriskt lexikon
fór nordisk medeltid VII, sp. 375)
Det som nutida sángare ocksá reagerat
pá, ár varfór det bara var Magdalena, som
var den skyldiga. Var fanns mánnen? Men
enligt medeltida sátt att se pá saken var hon
ensam skyldig. Under medeltiden skulle
man sðka andlig salighet i botgóring, fasta
och askes. Att mánnen inte lyckades med
detta berodde pá kvinnoma. Kvinnan an-
ságs vara den syndigaste av alla varelser.
Hennes kropp var bara till fór att fresta och
fðrleda mannen.
Och den medeltida mánniskan var sá in-
doktrinerad av denna propaganda att kvin-
noma sjálva - sárskilt nunnoma - bórjade
fórakta sin egen kropp. (Brilioth 1941: 130)