Fróðskaparrit - 01.01.1994, Blaðsíða 101

VISAN OM MARIA MAGDALENA
113
klagade prásterna ofta over att munkama i
sina predikningar beskyllde dem for de
mest forfárliga laster och synder (Ibid.:
726-727). Visans kvinnosyn, framhávandet
av odmjukheten, underkastelsen, botgorin-
gen, askesen och frosseriet i synden ov-
erensstámmer helt med dominikanernas
forkunnelse under senmedeltiden. (Gade-
lius 1990: 18; Brilioth 1941: 130; Stolpe
1972: 120; Jutikkala 1934: 102-105) Vi kan
sáledes rákna med att visan tillkommit i do-
minikanermunkarnas krets under den sena
medeltiden, troligen pá 1400-talet. Vi vet
att den islándska visan existerade pá 1600-
talet. Det forefaller inte troligt att visan
tillkommit efter reformation. Vi kan dárfor
utgá ifrán att den skandinaviska visan varit
utformad och fátt sin spridning i Norden
fore reformationen.
Vem har sjungit - och varfor?
Man kan ju tycka att en sádan visa rátt snart
skulle ha blivit omodem, dá samhállet for-
ándrats. Men - sásom vi konstaterade i bor-
jan - den har sjungits ánda till idag. Varfor?
Till att borja med har jag kunnat konstat-
era att visan levt báttre kvar i en del miljoer
án i andra. I min avhandling Magdalena pá
kállebro. En studie i finlandssvensk vistra-
dition med utgángspunkt i visan om Maria
Magdalena (Helsingfors 1992) har jag
visat, att de traditionsmiljoer, dár visan levt
kvar, har haft en stark sángtradition over-
huvudtaget. Sángen har varit allmánt fore-
kommande och uppskattad. Visan har ock-
sá levat lángst i typiska landsbygdsmiljoer,
dár de nyaste kulturstromningarna inte sá
snabbt slagit rot och dár man gáma hállit
fast vid gamla seder och traditioner.
Men det moste ju ocksá finnas nágonting
hos denna visa, som gjort att just den hállits
vid liv, nágonting i dess inneháll och bud-
skap. Visserligen ár visan medeltida, men
attityder och várderingar forándras láng-
samt. Tánk bara pá den ogifta kvinnans
stállning i vár kultur. Ráttegángsprotokoll
frán 1600-, 1700- och 1800-talen talar sitt
tydliga sprák. Det ár en gripande lásning att
ta del av hur unga flickor som blivit med
bam i fortvivlan fátt sina bam i lonndom, -
ofta i skogen med risk for sitt eget liv. Ánnu
i borjan av 1800-talet domdes mánga flick-
or till doden for barnamord. (Jfr. Tillhagen
1983: 80; FSF 11:1: 303ff.) Lángt in pá
1800-talet krávdes det ocksá att en s.k. fall-
en kvinna skulle klá sig annorlunda án de
anstándiga kvinnoma. Hon skulle t.ex. ha
en sárskild mossa, som kallades “horklut”,
sá att man pá lángt háll skulle se vad hon
varfðren. (Frykman 1977: 117-133) Ingen
ville ha henne pá besok. Om hon med sina
ogon t.ex. kom át smorkáman blev det in-
get av smoret. Nár andra kvinnor gick till
nattvarden sa prásten: “Gá i frid”. Nár en
ogift mor kom tillade han: “Och synda icke
hárefter” (SLS 684: 38 och 56). Denna upp-
maning átergár pá det bibelstálle dár Jesus
ráddar en kvinna som gjort hor frán att ste-
nas (Joh. 8:11). I mánga visvaranter fár
Magdalena hora just de orden. Man kan
forstá att en del av de problem visan tar upp
har haft relevans lángt in i modem tid.
En viktig orsak till att visan hállits vid liv
ár helt sákert visans budskap om att ocksá
den mest syndiga, den mest usla, kan fá
syndemas forlátelse. Och i áldre tid blev
man varje sondag pámind om vilken elán-
dig syndare man var. Jag kan vál tánka mig,