Fróðskaparrit - 01.01.1964, Blaðsíða 64

72
Fároiska sagoberáttare
Marjun bodde hela sitt liv i Skalavik och gjorde knapps
ast nágon resa utanfor on. Hon foddes 1823 och dog 1912
och hon var gift med en broder till Joens hustru frán
samma bygd. Skolundervisning fick ingen av syskonen, men
de kunde ándá lása. Marjun var kánd som sógukona och
uppsoktes av sávál gammal som ung, dárfor att hon kunde
berátta sá bra. Till dr Jakobsen har hon lámnat sex sagor,
dáribland en invecklad variant om flickan, som blir gift
med ett odjur (J. J. nr 47) samt en variant av samma saga,
som Anna Cecilia beráttade frán Kalsoy om de tre systrarna,
som lockas till en játte, dár den yngsta áteruppvácker de
áldre och flyr forkládd, hár utokad med ett motiv om tre
hjálpande kvinnor, som sy, spinna och váva (J. J. nr 2d).
Bland de ovriga fyra sagorna finns en novellsaga om den
kloka flickan (J. J. nr 32), en undersaga om den onda
modern, som forsoker taga sin sons liv, vilken dock hjálpes
av lejon och bjorn och ett styrkebálte (J. J. nr 36) samt
tvá áventyr av obestámd och fragmentarisk art (J. J. nrr 58
och 69).
Marjuns broder, Joen Danielsen, foddes 1824 och dog
1903. Fastán helt olárd anlitades han gárna som lákare och
han reste vida omkring och hjálpte folk. Han lár ha varit
sárskilt skicklig i att skára bolder.
Marjuns och Joens fader var pá sin tid hállen for att
vara en sógumaður. Syskonen hade alltsá en gemensam kálla
att osa ur. Emellertid ha de inte beráttat samma sagor for
dr Jakobsen. Joen har lámnat en som ganska nára overens*
stámmer med Erika Kathrine Johannesens konglomeratartade
saga, vars forsta parti upptages av beráttelsen om de tolv
skogsrovarna och som slutar med motivet om den bort*
glomda fástmon (J. J. nr. 4a) samt en historia om bonden,
oxen, ásnan och tuppen (J. J. nr. 68) och slutligen en be*
ráttelse om formága att forflytta sig frán den ena kroppen
till den andra (J. J. nr. 63). Joen beráttade dessutom át»
skilliga ságner.
Tyvárr tilláter inte utrymmet flera presentationer av sago^