Fróðskaparrit - 01.01.1994, Qupperneq 50

62
ORMEN LÁNGE I SVERIGE
Gunnar Hazelius, som kom att ta emot de
norska besðkama och som sedan ság till att
det blev en fortsáttning det foljande áret.
Norsk folkemuseum stod for bondeung-
domslagets besok pá Skansen, áven ekono-
miskt. Fyra forestállningar gavs pá Skan-
sens sommarteater. Besoket 1903 slog sá
vál ut att Hulda Garborg anmodades att
áterkomma foljande ár, 1904, och ðva in
folkvisedans med svenska sángare och
dansare. Sá skedde och resultatet ser vi allt-
sá hár pá bilden. Det var medlemmar ur
Musikfðreningen, Gyllenhammartrion och
Svenska folkdansens vánner som upp-
trádde - kvinnor och mán hemmahðrande i
ðvre medelklassen. I Fataburens redo-
górelse fðr Skansens fester 1904-05 kan vi
lása:
Á Skansens sommarteater uppfordes báda áren
nágra af de gamla folkvisedansar, som fordomtima
tráddes, men som under de senare árhundradena till
stor del hemfallit át glomskan (Fataburen, 1906).
Det var alltsá frága om rekonstruktion och
áterupplivande av en sángdanstradition
som man fðrutsatte hade funnits i landet en
gáng i tiden.
Det stod tio nummer pá programmet som
sjóngs “dels till fárðdans, dels till norsk
sángdans”. Den fárðiska repertoaren bestod
111. nr 2
Ormen lánge ur Sángdansar utgifna af Nordiska
museet (1905). Melodin ár upptecknad av Laura
Stridsberg efter Hulda Garborgs sáng. Till skillnad
frán Garborgs egen utgáva (se ill. nr 4) ár den upp-
tecknad i jámn taktart.
I andra upplagan av Sángdansar har till Ormen lánge
fogats en dansbeskrivning liknande den som áterges i
Hellgrens Sánglekar frán Náás (se ill. nr 3).
2. Ornien lánge.
iOrmeu linge > iir en fSrðisk danreisa, soiu akildrar hela Svolderslaget. Den
dansa* tiU en gammal fonn af aingdanseu, kallad »hringbrot», nn Ifven glðmd pi
Fiiroarna. Melodien Sr upptecknađ efter fru Garborgs sing. — De hir npptagna
■troferna Iro ðfvenatta af Ruben O.to n Berg.
J' N J -J /1 J 11 i- 11 J T f1
1. Vil - jen I lyss-na till kvádet mitt och vit - jen I
(j^ j :?~?H J. 1 { ~ | J J' Jj-J »' | J.
tro dár-up - pá? Om konung O - lóf Tryg-va-
1 » 1 j~| j J |
son skall nu min vi - sa gá - - á. Dausen glim-
mar i sa - len. Sá dansom vi i ring! Gla-da
,i j |' j i |—j—~| | | -H ,J 1 ” 11
w'
ri - da Norges mán till Hil - durs ting.
2. Dct byggdcs och smiddcs pá kungcns bud
en drakc vid hafvcts strand,
Ormen lángc, dct stórsta skepp,
som restcs i Norgcs land.
3. Fðrgyllande skcno dess stáfvar tvá,
och sidoma blánktc blá.
Fðrgvllande glimmadc skðldcn i topp —
sagorna sága sá.
4. Konungen sittcr i hðgsátct sitt
och talar till sina mán:
»Nu skola vi scgla pá saltan sjð,
som jag drðmdc fðr Iángcsen.»
5. Karska och glada svartc hans mán:
• Herrc, vi skola dig fðlja.
Med dig vi cj rádas fðr hárdastc strid
cllcr fór brantastc bð!ja.»
6. Hðgvuxcn svcn frán bcrgct sprang,
bar cn báge jáltclik.
•Jarlen af Ringcrikc
han sánde mig nu till dig.»
7. Och konungen sadc till svcnncn sá
racd gamman i sin liug:
»1 sanning skall du sága mig,
du gosse, liur kallas du?»
8. »Ejnar skall du kalla raig,
vál vet jag spánua bágcn.
Tambar námner jag bágcn min,
dess pil far snabb som Iágcn.»
9. Sá gingo de ncd till liafvets strand,
vápnade mán och gáfva.
Nár skeppct dc skjuta ur skjulct ut,
tráden och markcrna báfva.
10. Silkesegel de hissa fðr vind
att ut i hafvct gánga.
Sá ár det sagđt, att kungen sjálf
styrde Ormen lángc.