Fróðskaparrit - 01.01.1994, Qupperneq 53

ORMEN LÁNGE I SVERIGE
65
utforande battre án de gamla visoma kunde uppfat-
tas av modema mánniskor. Vi kunde nu dansa báde
de gamla kvádena och visoma pá gammalt vis, och
nya danstolkningar till Per Svinaherde, Liten Karin
m. fl. samt dártill helt nya visor sásom “Det var en
unger bondedráng” (Vald. Dahlgren-Gustaf Frod-
ing) och “Och ungmon hon gick sig i fagraste lund”
(Aug. Soderman-Tor Hedberg) m. fl., vilka via Náás
gick ut over Sveriges land, tacksamt anammade av
ungdomsledare och mánga unga mánniskor som
lángtade efter báttre och várdigare dansformer án de
frán utlandet importerade.” (Mallander, 1942)
Folkvisedansen under senare decennier
Vad fick dá de hár olika “áterupplivnings-
fórsoken” for effekt? Nádde folkvisedan-
sen ut till den svenska ungdomen, vilket ju
var avsikten? Knappast. Sánglekskurserna
pá Naás hade visserligen stor genom-
slagskraft och de sánglekar som dár óvades
in spreds via kursdeltagama till flera gener-
ationer bam och ungdomar. I mánga fall ár
de vanliga sáng- och danslekar som vi nu-
mera leker mnt julgranen och midsom-
marstángen ett slags standardversioner som
kommit just frán Náás. Folkvisedansen,
dáremot, slog aldrig igenom.
Folkvisedans Laget finns fortfarande i
Stockholm, men nágon stórre spridning av
folkvisedansen via laget har inte skett. Od-
landet av folkvisedansen dár kan snarast
ses som ett vámande av de traditioner som
Hulda Garborg infórde vid seklets bórjan
och som sedan fðrdes vidare frámst av Lau-
ra Stridsberg.
Dessa fðrsók till “den gamla nordiska
sángdansens átempplifvande” under sek-
lets fórsta decennier var ju ett utslag av
tidens nationalistiska ideer och svármeri
fðr det fornnordiska. Detta gáller framfór
allt Hulda Garborgs “missionering” (jfr
Torp, 1990: 62) och verksamheten pá
Skansen. Nár det gáller Náás finns natur-
ligtvis dessa ideer ocksá i bakgmnden, men
dár ár det framfðr allt folkbildningsideema
som genomsyrar upplággningen av under-
visningen.
Helt andra motiv var det frága om nár
fáródansen senare fick stá modell fór sáng-
och dansframfðrande av svenska ballader.
Nár Sveriges Radio 1962 publicerade den
stora grammofonutgávan Den medeltida
balladen, upptog tre av skivoma traditions-
inspelningar. Den fjárde skivan, inspelad
hos Folkliga musikskolan i Ingesund, in-
nehóll ett fðrsók att rekonstmera ballad-
dans. I den tillhórande skriften med samma
namn har musikforskaren Nils L. Wallin,
vid den tiden rektor vid Ingesundskolan, en
artikel med titeln Att rekonstruera ballader.
Han skriver dár:
Som redan framgátt av ovanstáende har den ballad-
tradition, som ánnu lever pá Faroarna, spelat en stor
roll for vára rekonstruktionsforsok. Farodansen har
varit en modell utifrán vilken overvaganden av det
slag, som hár redovisats, gjorts. Detta kan forsvaras
med att den enda levande balladtraditionen i
medeltida form, vilken annu existerar, ár Fároamas
kvaddans. (Wallin, 1962: 118)
Dessa rekonstruktioner ligger dock mycket
lángt frán den levande fárðiska kvaddan-
sen. I grammofoninspelningen fár man
lyssna till en fðrsángare med konstmusika-
liskt skolad róst och tydlig diktion samt en
unison, válsjungande kór som samstám-
migt faller in i omkvádena. Det trampas
fðrsiktigt och disciplinerat i bakgrunden.
Konstmusikalisk frasering och exakt rytm
lyser igenom trots sángarnas fórsðk att
komma ifrán det.