Fróðskaparrit - 01.01.1994, Side 73

85
Fípanfagra och Drósin á Girtlandi
Ett par faroiska ballader i belysning av fornaldarsagor och
sentida folktradition pá Island och Irland
Bo Almqvist
I
Den máktiga balladhandskriften Sandoyar-
bók stár som ett várdigt och varaktigt min-
nesmárke over Jóannes í Króki. Denne
márklige balladsamlare, om vars sorg- och
sjukdomsfyllda liv vi kan gora oss ett be-
grepp tack vare hans barnsligt rorande
sjálvbiografi (Jacobsen, 1929: 4-18), hade
vál sjálv inte riktigt klart fðr sig vilket
storverk han utráttat. Han var en odmjuk
och djupt religios man, som levde efter
regeln “Gud allena áran”. Tydligt ár att han
betraktat balladema med misstro. De hor
till den del av hans arbete som han háller
for att vara “unyttig til Gudsfrygt, da det
duer kun unge folk til forlystelse udi
dands” (Jacobsen, 1929: 18). Om det inte
varit fðr Prosten Hentzes och Det Old-
nordiske Selskabs anmaningar och upp-
muntran, skulle kvádena antagligen aldrig
blivit upptecknade (Jacobsen, 1929: 18; jfr.
Sørlie, 1968-72, I: VII-XI; Conroy 1986-
87: 23-41).
Vad som nu Jóannes í Króki sjálv má ha
tánkt och tyckt, sá borde det stá klart fðr
oss, hans efterkommande, att Sandoyarbók
ár ett dokument av utomordentligt várde,
inte bara fðr folk som vill fðrlusta sig och
dansa, utan ocksá fðr samhállshistoriker,
sprákforskare, litteraturhistoriker och folk-
lorister.
Att studiet av dessa ballader kan fórdju-
pa vár fðrstáelse av sárpráglade drag i
fáróisk kultur, ár en sjálvklarhet. Men ett
sádant studium kan inte fðretas i ett vaku-
um. En drivfjáder redan fór Det Oldnor-
diske Selskab var insikten om de fárðiska
ballademas betydelse i ett komparativt nor-
diskt sammanhang, och denna synpunkt
har vál aldrig sláppts ur sikte. Ett ovárder-
Fróðskaparrit 42. bók. 1994: 85-102