Fróðskaparrit - 01.01.1994, Síða 84

96
FÍPAN FAGRA OCH DRÓSIN Á GIRTLANDI
en ofantlig vav i vilken de irisk/skotsk-
gáliska inslagen visserligen máhánda inte
ár sá sárskilt mánga, men dock tillráckligt
framtrádande for att forlána en sárskild
kolorit och textur át helheten.
Det fórefaller mig angeláget att vástligt
orienterade folklorister och filologer med
sinne fðr historiska perspektiv etablerade
samarbete med iriska och skotska kolleger
i syfte att till bágge parternas bátnad fá allt
detta báttre och klarare utrett.
Att balladtextema i Sandoyarbók skulle
kunna komma till nytta i sádant samman-
hang ár vál nágot som varken Jóannes í
Króki sjálv, Prosten Hentze eller ens de
hoglárda dignitárema i Det Oldnordiske
Selskab i Kopenhamn kunnat ana. Men det
ár máhánda inte en helt oviktig funktion -
vid sidan, forstás av ungdomens “forlys-
telse udi dands”!
Appendix I
Fípan fagra
Texten i Sandoyarbók, átgiven efter Føroya
kvæði II: 171-173
1. Kallin fyrr í forðum ráddi,
væna dóttir átti,
hon var Fípan fagra nevnd,
væl so eita mátti.
Fuglin íjjøruni
hann eitur más,
siikihieik er húgva hans,
sum knept er hans húr,
fuglin ífjøruni.
2. Skalli undir fjalli býr,
garpar til at ríða,
tað var honum til eydnu lagað,
hann átti moy so fríða.
3. Tað var frúgvin Fi'pan fagra,
skuldi akri goyma,
hon sat úti árla og síðla,
hon kundi hann ikki gloyma.
Frúgvin sat úti og seymaði
eina morguntíð,
hon sær skip av havi koma
inn fyri grøna líð.
Higar ið hansara snekkjan
kendi fagurt land,
læt hann síni ankør falla
á so hvítan sand.
Læt hann síni ankør falla
á so hvítan sand,
fyrstur stígur Eirikur
sínum fótum á land.
Eirikur gekk frá strondum niðan
seg við ongar sveinar,
hann sá frú við akur sita,
talar við hana eina.
‘Eg skal teg við sømdum vinna,
hevur tú allan vilja,
eg skal teg frá akri skilja,
heim til hallar skilja.’