Fróðskaparrit - 01.01.1964, Page 17

Nágra ord om spráket i Husaviksbreven
25
4.
Efter denna diskussion av de enligt Hægstad norska
sprákdragen i Husaviksbreven ar jag inte benágen att dela
dennes ásikt, »af det er ei norsk hand me hev fyre oss«.
Forskningen har efter Hægstad kommit till resultat som
betydligt reducerar de sárnorska dragen. Sálunda kan efter
Gun Widmarks undersókningar av u»omljudet inte lángre
former som allum och annur i en text betraktas som absolut
sákra kriterier pá att spráket ár fastlandsnorskt, och i flera
fall kan man i Svabos vishandskrifter finna former, som i
ett annat sammanhang skulle ha uppfattats som sárnorska,
dárfór att de ár frámmande fór nutida fáróiska och belágg
saknas i de medeltida fáróiska kállorna.
Vid bedómningen av ett aktstycke som Husaviksbreven
kan man emellertid inte heller vága de olika sprákdragen
rent kvantitativt mot varandra. Man máste ta hánsyn till
hela kultursituationen och fórutsáttningarna fór en fáróisk
skrifttradition.
Fáróarna hórde ju sedan 1035 politiskt till Norge, och
fáringarnas fórbindelser med yttervárlden gick under medeb
tiden framfór allt óver Bergen, báde materiellt och kulturellt.
Norsk lag gállde pá Fáróarna, och átminstone en norsk
lagbok, den s. k. »Stockholm 33«, innehállande bl. a. Yngre
Gulatingslagen, har bevisligen varit pá Fáróarna och sanno=
likt tillhórt lagmansstolen.1) Det ár rimligt att anta, att
fáringarna oreflekterat fóljt norsk skrifttradition och att man
knappast kan ha haft nágot interesse av att hávda den
sprákliga egenart, som ándá máste ha funnits. Om man sá»
lunda tar hánsyn till att skriftspráket i allmánhet ár mera
traditionsbundet án talspráket, kan man dra slutsatsen, att
den faktiska dialektskillnaden varit stórre án vad jámfórelsen
mellan fáróiska och fastlandsnorska dokument utvisar.
Spráket i de av fáringar skrivna aktstyckena frán medeb
*) Stockholm 33 = Perg. 4to nr 33 i Kungl. Biblioteket i Stockholm.
Om denna handskriít se Jón Helgason i Útiseti VI, 1951.
3 — Fróðskaparrit 1964