Fróðskaparrit - 01.01.1994, Page 82

94
FÍPAN FAGRA OCH DRÓSIN Á GIRTLANDI
frán Irland eller Skottland till Island, sá
reser sig frágan hur det enda fároiska ex-
emplet, i Drósin á Girtlandi, passar in i
bilden.
Det nára sambandet mellan fomaldar-
sagor och vástnordiska, inte minst fároiska,
ballader ár válkánt och ofta omskrivet. Det
vore egendomligt om inte islándska hand-
skrifter innehállande sádana sagor varit
kánda pá Fároama. (Sveinsson, 1958: 55-
74).
Ett motiv som sárskilt forbinder Drósin á
Girtlandi med den islándska traditionen har
vi i omnámnadet av att styvmodem kom
frán Sjólðnd. Denna marina anknytning ár
att jámfora med den vaming for giftermál
med kvinnor frán oar och nás, som kungar
i ánklingsstándet ofta fár i islándska kállor,
men som de regelmássigt ignorerar “ekki
konu úr úteyjum ne smábæjum [annes-
jum]” (Ámason, 1954-61, VI: 271). Detta
motiv tráder oss till motes redan i fomlit-
teraturen; sálunda heter det i Hjálmjrers-
rímur (1:66): “Eg vil hvorki annesfljóð ne
eyjaspmnd.”
Hármed páminnes vi pá nytt om att sam-
ma ámne pá Island ofta behandlats báde pá
prosa, i en fomaldarsaga och i poetisk
form, i rimor. Altemativet att det varit en is-
lándsk rima snarare án en islándsk prosa-
saga som legat till grund for Drósin á Girt-
landi kan inte uteslutas. De fároiska bal-
ladema stár i mángt och mycket rimorna
nármare án vad balladema pá andra omrád-
en i Norden gor. I Drósin á Girtlandi yttrar
sig detta bl.a. i fórekomsten av den typ av
egenartade for islándsk dikning karaktáris-
tiska omskrivningar som kallas kenningar.
Konungadottern i historien heter inte
Silkieik, som man kan ledas att tro av att or-
det stavas med stor bokstav (se stroferna 16
och 17); inte heller heter hon Beimalín (se
strof 23). Forhállandet ár i stállet att bágge
dessa ord ár kenningar for kvinna av den
konventionella - for att inte sága degener-
erade - typ som rimoma vimlar av. Áven i
bmket av sállsynta poetiska ord av den typ
som pá Island kallas heiti stár Drósin á
Girtlandi rimorna nára. Tre uttryck for be-
greppet kvinna i balladen, drós, sprund och
vív, utgðr exempel hárpá.
Vare sig man nu har att se den nármaste
fðrebilden till Drósin á Girtlandi i en munt-
lig folksaga, en fomaldarsaga eller i rimor,
torde det nog fá anses sannolikast att kállan
varit islándsk.
Sambandet mellan sagor, rimor och bal-
lader framstár fðr ðvrigt inte lángre som sá
okomplicerat som man tidigare ofta fðre-
stállt sig. Sálunda har man lánge trott att
den islándska fomaldarsagan Illuga saga
Gríðarfóstra, utgjort fðrebilden fðr ballden
med samma ámne, som i Danmark kallas
Herr Hylleland henter sin jomfru och som i
Norge och pá Fárðama ár benámnd Kappen
Illugjen respektive Kappin Illhugi (Liestøl,
1915: 92-109). Det verkar emellertid, som
den islándske forskaren Davíð Erlingsson
har visat, som om sagan i sin nu bevarade
form rymmer fraser som bást láter sig
tolkas som parafraser av en ballad (Erlings-
son, 1975: 1-42). Har det mójligen funnits
en áldre nu fðrlorad saga, som omdiktats
till ballad, varpá balladdrag influtit i den
yngre bevarade formen av sagan? Ehuru
inga bevarade rimacyklar om Illugi Gríðar-
fóstri ár áldre án frán 1600-talet (Sig-
mundsson, 1966: 272-275), och dessa ot-