Skírnir - 01.01.1856, Page 127
129
kaldan fann á kveldi
kyngóð, mærð er bjóðum,
bjarta nam böl að snerta,
brúðr sinn ver í inni.
Kunnugt varð mest þá mönnum
mildr hve bjarga vildi,
kominn var hann, til ens hinzta,
heim frá sjúkum beima:
fús var endr til enda
andþíngs lógir hrfnga,
þann hafa menn að minnum
móð, til alls hins góða.
Njótr er hniginn neytra
nálands sóttar granda,
fallinn og feigðartrolli
fárbjóðr í gin Nára:
þess skal hróðr ens heiða
hár einkveðinn, sára
áðr kunnum þann eyði
úngir, á mína túngu.
Skyldir erum góðu gjalda
golt, minnist þess drottinn!
opt er auðarskiptir
eitt fáráðum veitti:
sú mun rún, en réni
römm sorg Heita borgar
lands þvi lýsigrundum,
Ijórna að efsta dóini.
Létt verði nú látnum
lagarbeins und steini
fold, sé móður mildri
mold svo skuld of goldin!
en friði guð góða,
gefst sú von aldasonum,
hreina önd og handan
hans í betra rannil
G. B.