Aldamót - 01.01.1894, Page 130
130
Máninn líka engill drottins er,
undan hann með skilaboðin fer.
Rís hann þar á bakvið fjalla fald,
fögrum bjarma slær á himins tjald;
lýsir yfir fölva’ og freðna storð,
flytur henni ljóssins dularorð.
Gægist hann um glugga stóran inn,
geislinn kaldur skin á fölva kinn.
En hann vekur ei hinn gamla mann,
undurvært og fast nú sefur hann.
Hann, sem fyr 1 ruggu rjóður lá,
rekkju dauðans fölur hvílir á.
Sætt í friði sefur hann þar einn,
svipurinn er blíður, skær og hreinn.
Hvort hann dreymir, öllum hulið er,
eitthvað fagurt hann í blundi sjer.
Aptur luktir eru hvarmar hans,
augu sjá þó nú hins blinda manns.
Hvað mun það? Hvort sjer hann aptur sól?
sjer hann komin dýrðarinnar jói?
lítur hann nú lífsins jólatrjeð,
ljósum guðs og himins gjöfum með?
sjer hann engla’ og saklaus börnin smá
saman leika himins völlum á?
eða sjer hann auglit frelsarans,
ímynd guðs’ og ljóma dýrðar hans?
Eitthvað sjer hann unaðslegra’ en hjer,
auðsjeð það á glaða svipnum er.
Hýrt í blundi brosir fölur nár. —
Bregðast aldrei góðrar móður tár.