Nordens Aarbog - 01.06.1920, Blaðsíða 77
ETT MINNE FRÁN STRIDSÁREN
hustru eller hans barn att föra ett avskilt liv, utan de deltaga
i larjungarnas máltider och njuta samma kost. Detta máste
mángen gáng kánnas som ett tváng, men ett gott bruk bör
det erkánnas vara, att förestándaren sitter dár och övervakar de
bánkade ungdomsskarorna sásom en husbonde sina barn eller
en bonde sitt husfolk eller kanske hellre som hövdingen sin hird.
Ty jag má sága att sásom jag ság Ludvig Schroder sitta
dár till bords med bred kraftig panna, vasst blickande ögon och
stort svart skágg, sá blev det för mig nágot hövdingartat över
hans gestalt och upptrádande. Och detta fastán han ingalunda
var nágon högváxt man. Hans kropp föreföll dock stark nog
att uthárda alla de anstrángningar som en fruktansvárd vilja
kunde vilja pálágga den.
Min tanke flög sökande genom den lánga rad av lárare,
som jag hade rákat i livet och undrade om nágon av dem hade
pá mig gjort detta intryck av att egentligen vara en máktig
vikingadrott, en man, som ingen kunde vága att tilltala, utan
att han först gjorde en den áran att spörja en till. Men pá
samina gáng máste jag erkánna, att hos mannen inte fanns ná-
got uppblást eller nágot medvetande om egen hárlighet, snarare
tycktes han kánna sig stá pá en sá viktig och farlig post, att
den tvang honom att fordra obetingad vördnad och lydnad.
Jag försökte förklara Askovdirektörens vásende ur det för-
hállandet, att hans skola verkligen var hans egendom. Han hade
rest den, dár den nu stod, han ágde den och styrde den. Han
hade sett den váxa opp till den förnámsta folkhögskolan i nor-
den, sett den utvidgas med lantbruksskola, missionársskola, folk-
högskolelárareskola sásom ett skuggrikt och mángstammigt trád.
Han hade sjálv valt sin stállning och innehade den av egen
makt. Ingen hade tillsatt honom, och ingen kunde avsátta ho-
nom. Och jag tánkte mig, att detta kunde vál hava bidragit till att
ge honom hans sárprágel, men hela förklaringen kunde det inte
ge mig.
Och se hár nágot som áterigen förvánade mig. Alla de,
som upptrádde i talarstolen och höllo de tátt efter vartannat
följande föredragen, tycktes kunna lágga sina ord hur de beha-
gade, utan att vara pá nágot sátt bundna av att de talade till
ett auditorium av enkla jordbrukare och deras hustrur. Ludvig
Schroder sjálv stod dár en timme varje dag och förklarade
71