Nordens Aarbog - 01.06.1920, Blaðsíða 129

UNDERVISNINGEN I DANSKA OCII NORSKA VID SVENSKA SKOLOR
tillbaka pá deti fornislándska ortografien och sökte anpassa
denna efter de norska dialekterna, sárskilt de vástlándska. Dá
nu landsmál blev undervisningsámne i skolor, som hade riksmál
till undervisningssprák och tvártom, sá uppkom hár en betydande
pedagogisk olágenhet: ord, som hade samma uttal i de báda
málformerna, hade olika stavning; i landsmálet skulle man t. ex.
dubbelskriva láng konsonant i ordslut, i riksmálet áter skulle
samma konsonant enkelskrivas; ord som stavades med æ i den
ena sprákformen, skulle skrivas med e i den andra o. s. v.
Men hártill kom en sprákpolitisk omstándighet, som gjorde,
ntt saken kom att föras utanför det ortografiska omrádet. De
dialekter, som av Aasen nármast lagts till grund för hans lands-
niálsnorm,voro vástlándska minoritetsdialekter. Och det stadssprák,
som lág till grund för riksmálets avvikelser frán den rent danska
ortografien och formgivningen, var den högst bildade minori-
tetens av skriftspráket starkt páverkade tal. Om man nu á ena
sidan tog hánsyn till östligare landsbygdsdialekter, á andra sidan
till bredare lager inom stadsbefolkningen, sá vanns, att stads-
spráket och landsmálet kunde nármas till varandra ett högst av-
sevárt stycke och de báda sprákformerna ledas in pá utvecklings-
banor, som möjligen kunde leda till det av den unge riksmáls-
professorn D. A. Seip formulerade resultatet: »et maal i Norge!»
Vi utomstáende ha ju ingen rátt att döma om denna rörelse.
Otvivelaktigt ár den sprákform, som nu föreslás, för den, som ár
förtrolig med Björnsons och Ibsens sprák och umgátts i fint
bildade huvudstadskretsar, támligen ágnad att vácka tankarna pá
ett vackert musikstycke, spelat pá ett grundligt förstámt instru-
nient; men det kan icke nog ofta framhállas, att dylikt ár över-
gáende, och det ásyftade slutmálet ár ju sádant, att vi böra förstá,
att avsevárda offer kunna bringas för detsamma.
För skolan kunna vi vál i Sverige hálla oss till de sprák-
former, som hittills kommit att uppbára litteratur av för várt
ándamál vásentlig betydelse. Dock skulle jag anse, att om en
lásebok utges, och om denna i verk av de stora författarna be-
háller dessas ortografi, nágot stycke av modernare ursprung och
med nu gállande ortografi borde medtagas. För sá vitt det stannar
vid 1907 árs reform, som införde de med áven bildat kristiania-
uttal stámmande stavningarna lope, bite, vaaken, sá utgör den
uya stavningen för vár ungdom uteslutande en láttnad.
T 23