Nordens Aarbog - 01.06.1920, Blaðsíða 122
NAT. BECKMAN
förande synpunkter skulle meddelas av mig, och jag anvánde
norska som föredragssprák, liksom Kristensen naturligtvis danska.
Som den viktigaste skillnaden mellan danskt och norskt uttal
framhöll jag naturligtvis »stöten» och sökte ge nágra exempel pá
ord, uttalade med och utan stöt. Vid förelásningens slut frágade
jag Kristensen, hur jag hade lyckats. Svaret blev: »Det var nok
saa godt, men det skal ikke være saan to tre dage efterpaa».
M. a. o. jag hade lyckats ástadkomma en stöt, men för K. gjorde
stavelsen intryck av att för ándamálet ha fátt en alldeles orimlig
förlángning. I sanningens intresse meddelade jag auditoriet den
förkrossande kritiken.
Den andra gár ut över en av vára frámste fonetiker, pro-
fessor i ett sprák, som icke ár nordiskt eller ens germanskt, och
kánd för ett sállsynt fint uttal, dárjámte synnerligen intresserad
skandinav. Han fick besök av ett ungt förlovat par, en svensk
docent och dennes norska fástmö. För att vara artig började
professorn tala norska. Fástmannen var en smula generad över
att ingen komplimang slapp över hans fástmös láppar. Dá paret
var i förstugan, anstálldes ráfst, varvid fástmannen frágade:
»Hörde du sá gentil X. var, han talade norska?» — »Nej det
hörte jeg ikke», var det ögonblickligt avgörande svaret.
Nár sádant kan ske pá det fárska trádet, hánda professorer
och docenter i nordiska sprák och nárstáende ámnen, vad skall
dá ske pá det torra, pá skolungdomen? Det ár tydligen ingen
látt uppgift, som föreligger. Den stáller sig dock nágot olika
för de tvá grannspráken. Saken ár i korthet den, att danskan
ár ett utomordentligt svárt sprák för oss svenskar, ett av Europas
sváraste sprák. Den ár det icke i lexikalisk mening genom ná-
got sá sárdeles stort antal undantag frán uttalsreglerna, men
dárigenom att nástan varje ljud har en olikhet mot vára ljud, sá
pass liten, att den ár svár att fá tag i, och sá pass stor, att den
máste iakttagas, om icke det hela pá den infödde skall verka
parodi. Lát oss taga till exempel b, d, g. De ha dubbbla ut-
tal, dels frikativa, dels explosiva. Det frikativa d ár icke iden-
tiskt med engelskt klingande th. De explosiva ljuden áro »ton-
lösa medior», bildade utan stámton men skilda frán p, t, k genom
det svagare tryck, som jámte stámtonen karakteriserar vára mot-
svarande ljud. Man má blott tánka sig, att vi skulle inöva
de tonlösa mediorna i vára klasser. Vi vilja inte ens tala om