Nordens Aarbog - 01.06.1920, Blaðsíða 130
NAT. BECKMAN
Rektor Kallstenius (Vásterás lároverk) gör ett viktigt pápe-
kande om det sátt, varpá vi genom begránsning av vára förvánt-
ningar skulle kunna befria oss frán átskilliga bittra missrákningar.
Se vi saken i ansiktet, sá torde vi nog fa erkánna, att det ár ett
undantag icke blott bland lároverkslárare utan áven bland aka-
demiska lárare, om nágon behárskar de báda spráken sá pass,
att han eller hon kan prestera en upplásning, som motsvarar de
krav, vi i de stora kulturspráken stálla pá vára studentkandidater.
I anslutning till yrkanden, som gjorts av flera meddelare, föreslás,
att man begránsade lásövningarna för varje skola, resp. i undan-
tagsfall för varje elev, till ett av spráken. Dárvid ligger för större
delen av Sverige norskan obestridligt nármast. Som jag förut
antytt, torde den av frámmande sprák vara det láttaste, under det
danskan tillhör de sváraste att för oss tillágnas. Sákerligen vill
man i Sydsverige válja danskan, sásom rektor Kallstenius föreslár,
och detta ehuru den stora stötestenen áven dár gör sig gállande,
och ehuru det skorrande r, som anvándes i Skáne, alldeles icke
ár identiskt med det i Danmark brukliga. Lángt viktigare án
likheten i r-ljud och en del annat ár naturligtvis det faktum, att
hár ett ansenligt antal lárjungar kan antagas ha varit i Köpen-
hamn och sálunda ha tillgáng till egna iakttagelser pá danskt
sprák.
Nu kan ju invándas, att det ár oegentligt att lása Öhlen-
schláger pá norska, resp. Ibsen pá danska. Men detta sker vár
bön förutan i stor utstráckning. Man har i Danmark och Norge
anvánt uttrycket »fælleslitteraturen», och den litteratur, som man
sálunda anser gemensam för de tidigare politiskt förbundna folken,
den har man utan att blinka lást var och en efter sin nább.
Brandes har lást Björnsons dikter med danskt uttal, och Björn-
son har lást upp Brandes’ kritiker för sin hustru med norskt ut-
tal. De ha förstátt varandra ándá. Lát oss dá göra sammalunda,
lát oss hellrc lása Öhlenschláger pá ett sprák, som liknar norska,
án pá nágot, som en dansk utan kánnedom om svenska icke ens
skulle inse vara ett försök att tala nágot annat án várt modersmál.
Det kan kánnas rátt bittert att mottaga de danska tillbuden
t. ex. om lárarkrafter och det stora intresse, som f. n. i Danmark
visas för svenskt sprák och nordiskt samarbete, sá pass reserverat,
som detta förutsátter. Men sávitt jag kan se, har nöden ingen lag.
Det ligger icke inom det möjligas omráde att pá den tid, som vi
124