Nordens Aarbog - 01.06.1920, Blaðsíða 123
UNDERVISNINGEN I DANSKA OCH NORSKA VID SVENSKA SKOLOR
stöten, som ár och förblir den vársta stötestenen, dá dét inte
rácker med att kunna bilda den pá nágot mindre án tvá á tre
dygn utan ocksá att placera den pá rátta stállen i ordförrádet.
Nu invánder man kanske, att vára ljud borde göra lika stor
svárighet för danskarna, som deras göra för oss, att vi alltsá
borde kunna ná lika goda resultat, som de faktiskt nátt. Men
detta ár icke alldeles riktigt. Vára ljud áro nog frámmande för
deras modersmál, men de ha i de flesta fall fátt öva in dem för
andra sprák. Várt b fá de lára sig för tyska, franska och engelska
o. s. v. Och sá ha de blott ett sprák att öva. Ibsen och Björn-
son lása de alltfort pá danska.
Med norskan ár förhállandet ett helt annat. Den har jámfö-
relsevis fá ljud, som för en svensk erbjuda större svárighet att
efterbilda. Várt tonfall ár visserligen icke identiskt med det
norska men sá pass besláktat, att en smula svecism dár icke ver-
kar absolut löjligt, och stöten, den vársta stötestenen i danskan,
finnes icke. Om danskan för oss ár ett av de sváraste spráken,
sá ár norskan det láttaste. Svárigheten ár hár av lexikalisk art.
Av de talrika ord, som det norska stadsspráket, »riksmálet», det
som vi nármast kánna ur böckerna, har gemensamma med
danskan, ha somliga antagit ett norskt uttal, i allmánhet sádana,
som áro fullt kuranta i vardagligt tal, andra áter ha ett mer
bokstavligt uttal, i överrensstámmelse med den danska stavningen;
detta gáller ord, som ofta möta i skrift, mer sállan i fullt ledigt
tal. Att hálla reda pá dessa oregelbundenheter kráver mycken
övning, vida mer, án vi skulle kunna ge i skolorna.1
Det hár framhállna förklarar de reservationer, som i ett myc-
ket stort antal yttranden komma till synes med avseende pá
möjligheten att meddela ett riktigt uttal. En meddelare tillágger
»sá gott sig göra láter», nágra anse saken omöjlig och svara tvárt
nej, en framháller, att »full korrekthet knappast möjlig att uppná,
ej heller nödvándig», »icke med detaljerad noggrannhet» ságer en,
»ja nágorlunda» ságer en, »i mycket begránsad grad» en annan
1 I en nyligen utgiven skrift »Danska och norska pa gymnasiet» (Malmö
1920, Moderna spraks bibliotek) har prof. Wulfif uttalat sig i vár frága. Han för-
ordar inövandet av ett helt ringa antal texter. »Att láta larjungarna i skolan,
kursivt, lása en mángd texter gagnar ytterst lite. — — •—■ Att lára sig kánna igen
och att vid upplásning, átminstone i högtidlig stilart, förstá danskan och norskan
—-------och att kunna uttala de viktigaste sprákljuden hjálpligt — det ár oánd-
ligt mycket mera várt án en ytlig, snart förgáten, ögonbekantskap med bokspráket
och Iitteraturen.» Pástáendet kan knappt obetingat godtagas.
M7