Nordens Aarbog - 01.06.1920, Síða 84
SELMA LAGERLÖF
de dansktalande och bistá dem i kampen mot övermakten det
var ju látt att förstá.
Men utom tidningar hade man ju för samma andamál att
tillgá alla dessa i lagen tillátna föreningar, som ingenstans voro
sá talrika som i Sonderjylland. Det var sparkassorna och kredit-
kassorna till exempel. De spelade en sárskild roll, ty det gállde
framförallt att förekomma, att dansk bondejord sáldes till tyskar,
nágot som regeringen med all makt sökte befordra. Dárför fick
man lov att tillse, att ingen dansk egendomságare skötte sig sá
illa att han máste sálja sin jord. Máste han sálja, dá gállde det
att ha pengar till hands för att kunna bjuda över den tyske
kolonisten.
Man kunde inte hindra, att undervisningen i skoloma, sásom
lagen bjöd, sköttes pá tyska, men man kunde anordna förelás-
ningsföreningar med förelásare, som talade danska. Man kunde
inte hindra, att ráttskipningen sköttes pá tyska, den ocksá, men
man hade sina váljarföreningar, sina sprákföreningar, som omslöto
de danske som ett skyddande nátverk och verkade, att ingen
kánde sig stá hjálplös och át bara sin egen hjálp överlámnad
inför det tyska trycket.
Det stod inte till att undvika, att várnplikten máste uttjánas
nere i Tyskland, men till gengáld sánde man hundratals av landets
söner hit över till Askov, för att insupa kárlek till det gamla
landet. Man kunde inte förhindra, att det predikades pá tyska i
kyrkorna, men man kunde bilda friförsamlingar, vilkas práster
underhöllos av folket och talade dess sprák.
En tid hade det sett ut, som om förtyskningen skulle gá
hejdlöst framát, under de sista áren kunde man vága pástá, att
den hade avstannat, nu skulle man nástan vilja sága, att det var
danskheten, som var pá frammarsch.
>-Ja, vi gá framát», sade han, »men det hánder ándá, att folk
frágar mig báde dárhemma och hároppe i Danmark vad vi tro
oss kunna vinna med all vár strid. De mena, att Sonderjylland
kommer att förbli tyskt till evárdeliga tider, att vi intet annat
göra án förlánga en dödskamp, som redan har varat alldeles
för lánge.
Men det kánns inte sá för oss dárnere, som stá mitt i stri-
den. Jag skulle nástan vilja sága, att det gör oss gott att kámpa.
Vi sitta inte och förarga oss och samla ihop agg mot tyskarna.
78