Nordens Aarbog - 01.06.1920, Blaðsíða 124

NAT. BECKMAN
o. s. v. Synnerligen upplysande ár det svar, som i detta stycke
lámnats av fröken Anna Molin i Nyköping. Det lyder i utdrag:
»— — — I synnerhet danskan med sin stöt och sina mjuka Ijud
ár sá gott som oefterhármlig för de flesta av lárjungarna.----------En
svensks uttal av exempelvis danska torde bli en karrikatyr av spráket.
------— Jag har varit lárarinna i en dansk familj i sex ár och vistats
i Norge en sommar men ett fullgott danskt och norskt uttal kan jag
inte prestera, ehuru jag [i övrigt] kan danska nástan lika bra som svenska.»
Aven vid anstalter, dár man láser stor litteraturkurs, har
man ansett sig böra helt avstá frán kravet pá korrekt upplásning
frán lárjungarnas sida. Sá ár fallet vid Göteborgs seminarium,
dár man funnit lárjungarna »vál uppfatta texten i sina huvud-
drag, om de ocksá givetvis stá frámmande för betydelsen av
enskilda ord», dár man tyckt sig kunna konstatera, att sá vál
lárarens upplásning som infödda danskars och norrmáns blivit
förstádd och dár man slutligen anbefallt facklitteratur pá norska
och danska till studium, ehuru icke alltid med framgáng. Sá
ár ock i regeln förhállandet vid seminariet i Kalmar, för vars
vackra kurs vi redogöra pá annat stálle.
Ett frán formuláret nágot avvikande svar har givits av fröken
Gustrin (Fruntimmersföreningens skola, Göteborg), och jag inför
detta i sin helhet, dá det inneháller en del synpunkter, som för-
tjána beaktande:
»Denna lásning bör ásyfta:
a) frámst att vácka intresse för litteraturen och tilltro till förmágan
att förstá det frámmande spráket, sá att en bok pá originalspráket
váljes hellre án en översáttning; b) dárjámte att uppöva förmágan att
förstá spráken, dá de talas, och c) att meddela nágon fárdighet att an-
vánda de resp. sprákens uttal i sáng samt att vid höglásning i ’familje-
kretsen’ bruka ettdera sprákets uttal (norska förefaller mig lámpligast).»
Frágan 3d (om vi böra lára vára lárjungar att sjálva anvánda
grannspráken) kan vál nástan anses besvarad genom vad som
sagts om svárigheten, kanske omöjligheten att fá in ett nágot
sá nár korrekt uttal. Tanken avvisas ocksá enhálligt. »Lika löj-
ligt som onödigt», ságer ett malmösvar, och fröken Molin, Ny-
köping, har just i detta sammanhang sina starka ord om omöj-
ligheten att fá ett tillfredsstállande uttal. Lika avvisande yttrar
sig lektor Anna Linder i Kalmar: »Norrmán och danskar skulle
skratta át oss, om vi sökte bemöda oss om punkt d.»