Árbók Landsbókasafns Íslands - Nýr flokkur - 01.01.1991, Blaðsíða 58
58
STEFÁN KARLSSON
Enn ecki er med kropp“inum
ad eins huilldar dagin halldandi/
he9lldur eirnin med hiartanu/
huat er þáá skier nær ed 10vier
temium vorn eiginnligann vilia
og holldsins ngirndir og gefum
oss Jnnuirdugliga vndir gudz
l2uilia/ suo sem þad vier megum J
drottenligri bæn ,3af hiarta ad
seigia/ verdi þinn vile suo 14 aa
Jordu sem áá himne/ þuiat suo
seigir drott15enn fyrir munn
Esaie spamans Iviij/ Ef þu 16helld-
ur þig fráá þui ad giora 17þinn
uilia áá mijnum heilaugum deigi
og þáá 18mattu kalla eirn sællig-
ann þuottdag et cetera/ 19þad er
þáá nær ed vier vndir gefum
vorn vilia 20gudz heilaugum vilia/
enn þad er þáá ed vier med
21þolinnmædi lijdum gudz verk
og vilia/ þáá 22getum vier og
sannarliga þuottdaginn halldit
ogj 23þessu hinu sama ad lofa og
prijsa gud drott24enn/
þad kallast og ecki þuottdagin
ad liallda nær 25ed lijkamin lætur
af erfidinu enn hans allur 26hug-
ur/ sie þo samt áá þad hneijgdur
huernenn 27hann meigi hellst fáá
naunginn tælt og vielat og 28gætt
sig og tamit J allzkyns losta-
semdum/ og sijn 29hid grimmlig-
asta hefnt aa sijnum ouinum
e(da) þáá "nær ed hiartad
brennur J hinne mestri mo|
2vlglann og oþolinmædi og vndir
gefur sig ecki gudz 2vilia med
hlydne og lijdur ecki helldur
hans 3verk þolinmodliga/ og
mædir sig miklu framar 4J sijn-
um sialfs hugrenningum/ þui
huernenn máá 5þess hattar
hiarta þuottdagin geta halldit
6e(da) gud aluarliga lofat/ Þar
fyrir skulum vier og eirn7enn
læra heilagt ad hallda vt af vond-
um 8hugrenningum/ enn slijkt er
barna korn yfir 9barnligann
skilning og vmm allann alldr þáá
hof'°um vier ærit nog ad giora
svo ad vier fein"gum þetta hid
sama lært/
Non solum autem cor-
pore agendum Sabbatum
est, sed etiam corde, hoc
fit, quando nostram
propriam uoluntatem, et
carnalia desideria re-
frenamus, et submit-
timus nos reuerenter
uoluntati Dei, sic ut in
dominica oratione ex
corde dicere possimus,
Fiat uoluntas tua, sicut in
coelo, ita et in terra. Nam
sic dicit Dominus per
prophetam Esaiam, cap.
58. Si abstinueris facere
uoluntatem tuam in die
sancto meo, uocaberis54
Sabbatum delicatum et
c(etera). id est, quando
nostram uoluntatem sub-
mittimus sancte uoluntati
Dei, quando patienter
ferimus uoluntatem et
opera Dei, tum uere pos-
sumus Sabbatum agere,
et Dominum Deum in
hoc laudare et celebrare.
Nam hoc non est Sab-
batismum agere, quando
corpus desinit a labore, et
interim animus totus in-
tentus est, quomodo fal-
lat proximum, potiatur
omnibus uoluptatibus,
ulciscatur se acerbe de in-
imicis suis. Aut quando
cor æstuat murmuratio-
ne et im | 5,patientia, et
non obedienter submittit
se uoluntati Dei, nec pa-
cienter fert opera eius,
sed cogitationibus suis se
macerat. Nam eius-
cemodi cor, quomodo
Sabbatum aget, aut
Deum serio laudabit?
Ideo discamus etiam Sab-
batisare a malis cogita-
tionibus. Sed hoc est
filioli, supra captum
puerilem, et per totum
uitæ cursum, satis est
negocij, ut hoc discamus.
Man sol aber nicht al-
lein mit dem leib feiren,
sonder auch mit dem
herzen. Das geschicht,
wann wir unsern aigen
willen und alle böse be-
gird hinlegen und lassen
uns Gottis willen wol ge-
fallen, also, das wir von
ganzen herzen mögen
sprechen: Dein wil ge-
schech als im himel auch
auf erden! Dann also
spricht Gott der Herr
durch den propheten Je-
saia (Esa. 58 [13]): Wann
du nicht tust, was dir ge-
felt, so wirds ein lustiger
sabbat heissen, den Herrn
zu preisen. Das ist: wann
wir unsern aigen willen
lassen farn, und uns Got-
tis willen und alle seine
werk lassen wolgefallen,
so können wir recht feirn
und Got den Herrn lo-
ben und preisen damit.
Dann das ist| 2l6bnicht
fein gefeiert, wann der
leib ruhet, und das herz
dieweil tichtet, wie es die
leut betriegen, allerlei
wollust uberkommen und
sich an sein feinden re-
chen wöl, oder wann das
herz sonst unwillig ist
und lest im nichts gefal-
len, wie es Got macht,
sonder mainet, es wöls
besser machen. Nun kan
je ein solch herz nicht
feirn noch Got ernstlich
loben und preisen. Dar-
umb sollen wir lernen,
auch von bösen gedan-
ken feirn. Aber das ist
euch kindlein noch zu
hoch, und wir haben un-
ser leben lang genug dar-
an zu lernen.
54 = ’vocaveris’; þannig Vulgata (Is. 58,13).