Nordens Aarbog - 01.06.1920, Side 76

SELMA LAGERLÖE
gánger om, allt det dár mátte ha verkat, att vad som sades och
gjordes drog spárlöst förhi.
Násta morgon, dá jag áter hade ögon att se med och öron
att höra med, började för mig det verkliga mötet. Och jag vill
sága strax frán början, att jag inte behövde angra, att jag var
kommen till ett höstmöte. Dessa dagar skánkte en överváldi-
gande rikedom pá idéer och uppslag. De framfördes vid de
talrika föredragen, och de upptogos och bearbetades under lánga
intressanta samtal vid máltider och kvállsstunder. Jag rákade
mánniskor, sávál hemmahörande pá Askov som resande, som i
hög grad tillvunno sig min beundran och vánskap. Snart nog
gick det mig som andra, vilka ha gástat danska folkhögskolor,
att jag förlorade kánslan av att befinna mig bland frámmande.
Detta var en várld av öppenhet, gástvánskap och broderlighet.
Man var van att uttala sig fritt och förtroligt. Vármande och
frigörande sympati strömmande en till mötes frán alla háll.
Men hár vill jag inte uppehálla mig vid de föredrag i reli-
gion, litteratur och pedagogik, som till en början voro de, som
intresserade mig mest. Jag skall i stállet tala om nágra smá
sárdrag frán livet pá Askov, vilka alltsom dagarna gingo, till-
drogo sig min uppmárksamhet- De bidrogo inte minst till att
göra vistelsen pá Askov stámningsfull och fruktbárande.
Redan första morgonen lade jag márke till att en hel hop
stora vagnar, dragna av váldiga kampar och fullastade med stor-
váxta mánniskor stannade pá gárdsplanen. Jag ság redan vid
första anblicken, att detta var ett nytt slags danskar. Detta var
ett játtefolk, sádant man vántar sig att finna det i avsides byar
lángt borta i karga skogsbygder, dár mánniskor med stor möda
finna sin bárgning, men inglunda pá den fruktbara, láttodlade
slátten. Men án mer förvánades jag av uppsynen hos dessa
mötesdeltagare. Ingenstádes i Danmark har jag mött bönder av
sá sjálvsáker, nástan trotsig hállning. Varför hade dessa mán-
niskor alldeles förlorat det vánliga och godmodiga i upptrádan-
det som annars utmárkte deras landsmán?
Vi intogo vára máltider vid de lánga borden i de stora,
kala salarna med Ludvig Schroder i högsátet. Hár satt han
och spisade med dessa forna elever, sásom han annars áret
igenom satt dár med dem, som höllo pá att utbildas. Ty det
tillkommer inte folkhögskoleförestándaren och inte heller hans
70