Nordens Aarbog - 01.06.1920, Side 86

SF.t.MA Í.AGERFOF
detta tillstánd av stándigt övervakande, vari de lévde, som en
eggande lek.
Men det kom ocksá vemod in i beráttelserna. Det fanns
de, som mindes. nár de första preussiska soldaterna hade visat
sig i deras fádernestad, som lángtade till sina gamla hem och
sörjde över förlorade vánner.
Och detta motstánd, som nu restes, hur lánge skulle det
kunna fortfarar Det var de gamle, de forna danskarna, som
hade satt det i gáng. I deras tid hölls det nog oppe, men de
unga, skulle de finna det mödan várt? Det hade kámpats nu i
trettio ár, men tánk om kampen skulle behöva hállas uppe i
ánnu andra trettio ár. Kunde man vága hoppas, att mánniskors
trohet skulle rácka till för detta?
Efterát under natten lág jag och tánkte pá allt vad jag hade
fátt höra, och dá kom jag ántligen till att förstá.
Detta Askov, sade jag till mig sjálv, ár alls ingen folkhög-
skola. Det ár en fástning.
Det ár en fástning rest hár pá Danmarks gráns för att under-
stödja dem, som dárnere i det erövrade landet kámpa för dansk-
heten.
Det ár en fástning skapad av en man, som har tagit upp
den fruktansvárda striden med övermakten. Det ár dárför han
kánner sig inte som en enkel folkets lárare, men som en höv-
ding, en storman.
Det ár hárifrán som de krafter utgá, som bibeháller folket
dárnere som danskar. Hár ger man dem danska hjártan, danska
seder, dansk bildning. Hár fá de lára sig Danmarks stora minnen,
som ocksá áro deras, hár stáller man för deras ögon vad Dan-
mark har ljuvast och bást, sá i dikt som i bild.
Danmarks básta mán komma hit för att understödja arbetet,
dárför att detta ár en stridsplats, och den som strider hár, han
strider för fosterlandet.
Hár uppeháller man förbindelsen mellan nordanlanden. Hár
församlar man omkring sig deras mest betydande andar. Det
ár för att det övriga Skandinavien inte skall glömma bort
Sonderjylland, detta smártornas land.
Och de, som föra Danmark framát, de komma ocksá hit
för att de dárnere skola förstá, att det finns vilja till lycka och
framgáng i deras gamla fádernesland. Det ár ett gott land,
80