Nordens Aarbog - 01.06.1920, Síða 127

ÖNDERVISNINGEN I DANSKA OCH NORSKA VID SVENSKA SKOLOR
vissa ytterliggáende krav. Dessutom námnes, att lektor Wessén,
som arbetat pá báda omrádena, anser möjligheterna för tillfreds-
stállande resultat báttre vid seminarierna án vid lároverken. Kurs-
uppgiften frán Kalmar lyder:
»1 samband med fonetiska övningar — frán och med i höst be-
tydligt underláttade dárigenom, att talteknik införts pá várt semina-
rium — gár jag igenom resp. spráks differerande ljudbildning och ut-
tal. Sedan láser jag för dem nágra sagor av Andersen, Ibsens Terje
Vigen, möjligen en eller annan sak dártill i klass I. I klass II, dár jag
sysslar med lásning av dramatisk diktníng, láser jag Kongsemnerne,
gárna ock av Björnson, Geografi og kærlighed, möjligen Sigurd Jor-
salafar och nágot av Jonas Lie, t. ex. Faustina Strozzi. I första
klassen alltsá nágon av Björnsons Fortællinger, som sá bra passar
till det införande i större episka verk, som dár företages. ■— I klass
III, dár upplysningstiden genomgás, kommer Holberg in. Ibland har
Jag ocksá medhunnit Paludan Mtillers Adam Homo och nágot av
Ohlenschláger. — Endast dár anlag eller förutsáttningar genom bekant-
skap med de olika landen finnes, Játer jag eleven lása. Jag vill ej,
att deras öron ska förvillas genom för mycket rádbrákat uttal. Det
har alltid varit nágra, som kunnat lása och hálla nágra lektioner med
bamen i högsta avdelningen i seminariets övningsskola. — Som jag
ar sárskilt intresserad av grannlandens rika litteratur, ár det naturligt-
en uppoffring för mig att inskránka ámnet sá, men nöden har
tngen lag, ungdomen fár ej förstöras.»
Gentemot den sista frágan under mom. 3, den om lands-
malet bör fá vara med, áro svaren i allmánhet ganska snáva.
Majoriteten stannar vid blankt nej, enskilda anvánda sá starka ord
som »sjálvfallet utom ramen» eller ironisera över tanken, att lá-
rarna skulle >-behárska landsmálet». Andra anse frágan för tidigt
váckt. En liten minoritet pá ett halvt dussin röster eller sá vill
dock át detta sprák inrymma nágon plats. Somliga stanna vid
mer bestámda uttalanden som »i nágon ringa mán», »ett fátal
rimmar», »nágot» o. d. »Landsmálet má gárna förekomma» yttrar
'ektor Bergstedt (Norra latinlároverket, Stockholm), och lektor
rirate svarar kort »ja». Rektor Högsby (seminariet, Luleá) dáremot
finner det betánkligt sásom bidragande till förvirring. Göteborgs-
seminariets tre lárare anse ett landsmálsarbete, t. ex. av Garborg,
önskligt.
En motiverad förmedlande stándpunkt intages av tvá svar.
Lektor Lindstén (seminariet, Landskrona) framháller, att »kánne-
dom átminstone om landsmálets existens och stállning i Norge
121