Nordens Aarbog - 01.06.1920, Qupperneq 128

NAT. BECKMAN
bör bibringas lárjungarna, varjámte áven nágot kortare littera-
turprov bör lásas». Samma tanke uttryckes av lektor Wessén
sálunda: »En kortfattad översikt av sprákutvecklingen i Norge
under senaste árhundradet, med en utredning av vad ’riksmál’ och
’landsmál’ ár, bör dock givas av láraren.»
Referenten skulle vilja sluta sig till den senare meningen och
tror, dá den erforderliga tiden knappast gár över en timme, att
betánkligheterna pá motsidan böra kunna falla. En kort redo-
görelse för hur Norge genom förbindelsen med Danmark hade
danskt kultursprák, som var mycket olikt de folkliga dialekterna,
hur utvecklingen rört sig pá dubbla linjer, dels sá, att de norska
författarna i sitt »dansknorska» sprák upptagit mer och mer rent
norskt sprákstoff, dels sá, att Ivar Aasen m. fl. sökt pá grundval av
dialekterna skapa ett eget norskt kultursprák, behöver inte ta mer
tid án sá. Allt nödigt stoff finner man i Nordisk familjebok, artik-
larna Landsmál och Norska spráket.1 Som lámpligt sprákprov kan
anbefallas nágon dikt av Ivar Aasen, t. ex. »Millom bakkar ok berg
utmed havet» eller nágon annan dikt i Seips lilla utomordentligt bil-
liga »Visebog». Har man offrat en sádan timme i klassen och
nágon timme hemma pá sitt rum, sá har man givit lárjungarna
en möjlighet att begripa de táta notiserna áven i vár press om
»málstridens» olika faser.
I detta sammanhang torde en frága böra upptagas, som
váckts av lektor Samuelsson. Denne framháller nödvándigheten
av att lárarna fá tillfálle sátta sig in i de ortografiska principer,
som tillámpas i resp. grannsprák. Sakens betydelse liksom dess
vansklighet torde belysas av en tidningsanekdot, som för nágon
tid sedan fanns att lása och hár ur minnet áterges. En frámling
frágar en norrman: »Naa, hvordan gaar det saa med revolutionen
hos dere?» Norrmannen svarar: »Ja, for tiden trætter vi bare om
hvordan den skal staves.» Saken ár den, att ráttstavningsfrágan
och »maalsaken» ha kommit att gá upp i varandra. Den gamla
norska stavningen var ju huvudsakligen dansk, friktionen mellan
denna och det norska stadsspráket, nármast vissa högre kretsars
av dansk ortografi starkt páverkade talsprák, var rátt betydande
men icke alltför oövervinnelig. Ivar Aasens landsmál áter gick
1 För den, som vill vara fullt up to date, ar att rekommendera en skolbok
>En liten norsk sprakliistorie> av prof. Seip. Det mesta av litteraturen i ámnet
ár för övrigt av polemisk art.
122
J