Nordens Aarbog - 01.06.1920, Qupperneq 132

NAT. BECKMAN
hade det sinne för pedagogisk form, som vi áro vana vid -
ocksá vára pojkar. Han hann under de fá timmama icke fa
nágon bekantskap med klassen, hade ingen aning om vilka som
kunde antagas ge ett vettigt svar pá en svárare frága och vilka
som frán första stund borde lámnas át sitt öde. Detta var ett
skál, som man nog fár rákna med. Men ett annat var mera
speciellt. Som jag ovan antytt, hade jag sjálv anvánt norskt
uttal och givit nágon övning blott i detta. Dá nu en dansk
sökte pá ett par timmar ge övning i danskt uttal, sá verkade
detta endast förvirrande.
Det blir sálunda nödvándigt, att de personer, som átaga sig
ett eventuellt uppdrag som ambulerande lárare, sátta sig in i
resp. skolors arbetssátt och finna sig i att inordna sitt arbete i
det hela.
En frága rörande undervisningens metodik máste hár beröras,
ehuru av de ingángna svaren endast lektor Anna Linders i námn-
várd grad sysslar dármed. För de flesta finnes det blott en
form av klasslásning: det ár det dá varje lárjunge, eller átmins-
tone varje par av lárjungar, har sin bok, lásningen skötes av den
ena lárjungen efter den andra, eftersom láraren uppropar dem,
och de övriga sitta och »följa med» i sina böcker. Det lider
intet tvivel, att denna metod ofta ár nödvándig. Om t. ex. ren
innanlásningsfárdighet avses, om man nár som helst vill kunna
frán vilken lárjunge som helst fá en ráttelse pá den hörda upp-
lásningen, om en mycket detaljerad grammatisk (eller stilistisk)
analys slcall ske, i alla dessa fall ár det nödvándigt, att varje
lárjunge har en bok inom synháll. Men metoden har ocksá sina
olágenheter. Har lárjungen en bok framför sig, sá ligger det
nára till hands att titta en smula före, vilket ju kan sátillvida
vara oförargligt, som tankarna ándá röra sig med nágot, som
har med ámnet att göra. Men det stannar nog inte alltid dár.
Studerar man de pennteckningar, som plága finnas i skolans
exemplar, dá de nágon tid varit i bruk för hár antydda ándamál,
sá finner man, att tankarna svávat ganska vida omkring, ibland
till regioner, dit man icke gárna ville, att ungdomens tankar
skulle gá.
Det finnes ett annat sátt, som ocksá kan försökas. Det be-
stár dári, att lásningen skötes av láraren, eller kanske av en lár-
junge men dá om möjligt en, som förberett saken. I klassen
126