Íslenzk tunga - 01.01.1963, Blaðsíða 84

GUSTAF LINDBLAD
Det islandska accentbruket
och den förste grammatikern
i
De normaliserade texter, genom vilka vi gör bekantskap med den
klassiska islandska litteraturen, skiljer som bekant mellan lánga
och korta vokaler; de förra utmárkes konsekvent med akut accenl-
tecken. Det ár en gammal och utbredd uppfattning, att denna nyt-
tiga átskillnad áger sin förebild i álderdomliga handskrifter och
ytterst inspirerats av den okánde islándske skolastiker, som nágon
gáng under 1100-talets mitt i den s.k. Första grammatiska avhand-
lingen (=FGA) framlade ett förslag till en för islándskan speciellt
avpassad ortografi.1 Efter att ha hánvisat till grekiskans sárskiljande
av lángt och kort vokalljud med hjálp av olika bokstavslyper anbe-
faller författaren, ofta benámnd den förste grammatikern (=FG),
att man i islándsk skrift skall genomföra samma distinktion genom
att med ett accentstreck utmárka de nio vokaltecknen a, e, o, i, u, £, p,
y och 0, nár dessa representerar lángt ljudvárde: “Þá grein vil ek enn
sýna . . . ok merkia ena lpngo (raddarstafena) meþ stryke frá enom
skpmmom.” Sedan námnes 18 ordpar, identiska sá nár som pá vokal-
kvantiteten: jar:fár, ramr:rámr, gl:Ql, vgn:vQn osv, och deras be-
tydelse genomgás: “Far heiter skip, en fár npkkors konar nauþ.
Ramr es sterkr maþr, en rámr enn háse” osv.
En avvikande ásikt har under senare tid framförts av Anne Holts-
mark i hennes doktorsavhandling (1936) 2 och av Didrik Arup Seip
1 Se G. Lindblad, Det islandska accenttecknet (Lundastudier i nordisk spr&k-
vetenskap VIII; Lund 1952), s. 169 ff.
2 A. Holtsmark, En islandsk scholasticus jra det 12. árhundre (Skrifter utgitt
av Det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo. II. Hist.-filos. KJ. 1936. No. 2; Oslo
1936:.