Íslenzk tunga - 01.01.1963, Blaðsíða 85

DET ISLÁNDSKA ACCENTBRUKET 83
i hans ár 1954 utgivna auktoritativa verk om aldre vástnordisk paleo-
grafi.3
Báda framháller, att accentbruket i normaliserad text saknar full
motsvarighet i bevarade urkunder. Ingen av dessa skulle uppvisa
enbart kvantitetsmarkerande akuttecken, som regelbundet át-
följer láng vokal, och blott enstaka uppvisa tydliga ansatser i denna
riktning. Holtsmark námner tvá sádana sprákkállor, Stockholmska
homilieboken (StKB perg. 15 4:o) och Rímbeygla (GkS 1812 4:o
A). Seip nöjer sig med en, Annales regii (GkS 2087 4:o); homilie-
boken avvisas, eftersom rytmiska hánsyn skulle ha varit avgörande
för dennas accentuering.4
Vidare ifrágasátter Holtsmark tidigare uppfattning om FG:s in-
tention med sitt förslag. Hon ráknar visserligen med att den skrift-
liga anvisningen kan — och kunnat — tolkas som ett rád till skri-
benterna att konsekvent utmárka vokaltecken med lángt Ijudvárde
(kvantitetsskil j ande syfte), men hon háller för troligt, att FG
nármast avsett sádana fa.ll, dár förváxling eljest var möjlig, exv. vid
jár ‘olycka’ i motsats till far ‘skepp’ (ordskiljande syfte). För
denna mening áberopas förutom exempelsamlingen i FGA den om-
stándigheten, att latinsk grammatisk litteratur, som FG i stor ut-
stráckning stödde sig pá, rekommenderade romerskt accenttecken
(apex) endast i betydelseskiljande syfte, exv. vid perfektformen venit
(é) till skillnad frán presensformen venit (é). Nágon islándsk hand-
skrift, dár denna princip tillámpas, kan Holtsmark dock ej ange.5 6
Möjligen ár áven Seip av denna mening.0
3 D. A. Seip, Palœografi; Norge og Island (Nordisk Kultur XXVII1:B;
Stockholm, Oslo och Kpbenhavn 1954).
4 Holtsmark, s. 29 f, 88 not 2; Seip, s. 62 f, 103 f; jfr recension av Holtsmarks
doktorsavhandling i Norsk tidsskrijt jor sprogvidenskap IX (1938), s. 370.
5 Holtsmark, s. 30 f.
6 Ang&ende FG:s intentioner gör Seip (s. 36) ett allmannare uttalande, som
knappast kan tolkas i denna riktning, men daremot háller han det för troligt,
att författaren till Andra grammatiska avhandlingen (troligen fr&n början av
1200-talet) med sin accentueringsanvisning, som tydligen áterg&r p& FGA:s,
avsett ordskiljande funktion hos akutstrecket (s. 103 f).