Íslenzk tunga - 01.01.1963, Blaðsíða 86

84
GUSTAF LINDBLAD
Sistnaninda teori synes — det kan genast pápekas — mindre
sannolik. De argument, som anförts, övertygar icke; ifrága om ex-
empelsamlingen i FGA kan anhángarna av den traditionella upp-
fattningen hávda, att den ulvalts för att helysa, hur nyttigt det ár att
regelbundet beteckna vokallángd. Men de har tyngre vágande skál
för sin stándpunkt: FG:s hánvisning till grekiskan med dess konsek-
vent genomförda kvantitetsdistinktion och den strángt systematiska
instállning, som práglar hela reformskriften. En rekommendation
av ett mera inskránkt, fakultativt bruk av akutstrecket skulle stá i
strid dármed. Flertalet forskare, som yttrat sig i ámnet, menar ocksá,
att en genomgáende beteckning av vokallángd avsetts. Holtsmarks
hypotes torde dárför kunna avvisas.7
Eftersom Holtsmark icke pátráffat nágon islándsk urkund, som till-
lámpar vare sig den ena eller den andra av de principer, som enligt
henne kan utlásas ur FG:s accentueringsförslag, ledes hon naturligt
nog till ásiklen, att detta icke avsatt nágra djupare spár i medeltida
islándskt accentbruk.8
Seip har ej direkt uttalat sig i sistnámnda spörsmál, men det torde
icke ráda nágot tvivel om att han delar Holtsmarks mening. Detta
rimmar dá med hans allmánna syn pá FGA som ett föga originellt
verk — i stort sett en kodifikation av tidigare tendenser inom vást-
Den passus i denna skriít, som berör v&rt amne, har i restituerad text följande
lydelse (V. Dahlerup och F. Jónsson, Den fflrste og anden grammatiske Af-
handling i Snorres Edda (Samfund til Udgivelse af gammel nordisk Litteratur
XVI; Kpbenhavn 1886), s. 64):
Hljóðstafir hava ok tvenna grein, þá er optliga skiptaz orþin meS, at
þeir sé styttir eþa dregnir; en ef skýrt skal rita, þá skal draga yvir þann
staf, er seint skal leiþa, sem hér: á því ári, sem ari var fœddr, ok, ér ertuð
hann; þat er í míno minni. Optliga skipta orþa leiþingar gllo máli, hvárt
inn sami hljóðstafr er leiddr seint eþa skjótt.
7 Sarskilt E. Haugen, First Grammatical Treatise (Language Monographs
XXV; Baltimore 1950), s. 7, 45. Jfr Lindblad, s. 171 f.
8 Holtsmark, s. 29 f, 88.