Íslenzk tunga - 01.01.1963, Side 87

DET ISLANDSKA ACCENTBRUKET 85
nordisk skrift och ortografi — och utan större betydelse för efter-
várlden.9
Det existerar sáledes delade meningar om sambandet mellan FG
och senare islándskt accentbruk, och denna oenighet kan tánkas
sammanhánga med att problemet hittills icke utretts tillráckligt
grundligt. I det följande skall jag dárför försöka belysa det nágot
klarare án tidigare skett. Dárvid tar jag som min första uppgift att
utröna, om det i áldre tid funnits skrivare, som tydligt efterstrávat
att regelbundet utmárka láng vokalism med akut accenttecken.
II
Náinnda spörsmál nödvándiggör till att börja med en översikt över
accenltecknets anvándning i áldre islándsk skrift, varvid j ag bygger
pá min tidigare omnámnda monografi i ámnet.
Det kan dá först erinras om att de sprákliga dokumenten frán den
áldsta handskriftsperioden, ca 1150— ca 1350, i regel uppvisar ac-
center. Frekvensen och principerna för utsáttandet skiftar dock avse-
várt. Detta beror bl.a. pá att akutstrecket dár, liksom i medeltida
vásteuropeisk skrift i allmánhet, kunde nyttjas i mánga olika syften:
ej blott lángd- utan ocksá tryckmarkerande, kvalitativt sárskiljande
(ó stundom — o), grafiskt sárskiljande vid bokstaven i (exv. granní)
osv. Ja, Seip förtecknar i sin vástnordiska paleografi (s. 62 f) icke
mindre án 14 funktioner. Detta innebár ej, att en och samme person
spontant anvánde akuten för samtliga dessa uppgifter, men stundom
synes man i samma text eller skrivarparti kunna rákna med ett flertal
dylika, kanske 6—7. Over huvud taget ger accentbruket stort sváng-
rum át skrivarindividualiteten; kombinationerna ár sá mánga. Skri-
varskifte i en membran frán klassisk tid kan ocksá ganska ofta ut-
lásas av accentueringen.
Den mángsidiga anvándningen innebár, att man för att kunna he-
9 Seip, s. 35 fí; jfr. dens., “llvordan latinsk skrift kom til Norge og Island,”
Kirlce og Kultur LVII (1952), s. 170 f.