Íslenzk tunga - 01.01.1963, Blaðsíða 104

102
GUSTAF LINDBLAD
Otvivelaktigt ár accentueringen i báde StH och OHfr i stort sett
sádan, som man kan vánta sig, om kvantitetsförhállandena i samtida
sammanhángande naturligt tal legat till grund.39
Accentueringen i AnR stár icke i samma intima relation till tal-
spráket. Hánsyn tas dár icke till om ett ord i olika satssammanhang
har nágot váxlande vokalkvantitet. Detta gáller exv. prepositionen í,
som oavsett om den stár proklitiskt eller i annan tryckstarkare stáll-
ning följes av akutstreck. Detta rimmar med AnR:s skriftsprákliga
prágel över huvud taget. Dár tillátes, sá vitt jag kunnat finna, inga
speciellt talsprákliga ordformer utan endast de lexikaliska.
StH:s och AnR:s olika stilkaraktárer ár ganska páfallande, vilket
givetvis sammanhánger med arbetenas skilda syften. Meningsbyggna-
den t. ex. ár i homilierna relativt ledig och naturlig, ganska lámplig
vid höglásning av dessa. Annalernas framstállning dáremot ár stac-
cato-artad, mestadels bestáende av kortfattade notiser, som saknar
satsform, t. ex. “Uphaf ríkis Hákonar konungs” och “Fall Haralds
konungs”. För den hándelse att annalisten memorerat för sig sjálv,
bör beaktas, att normalt undanhállna ord vid muntligt föredragande
av en sádan text som AnR:s har större tryck án eljest, vilket givetvis
inverkar pá vokalkvantiteten.
Det kan vidare framhállas, att annalskrivaren troligen haft en ná-
got láttare uppgift án kollegerna i de áldre membranerna. Han har
námligen kunnat stödja sig pá traditionell stavning, och i hans sprák
38 Detta innebar icke ett havdande, att accenttecken vid láng vokal i StH all-
tid skulle vara uteslutande langdmarkerande. Dess funktion dar synes visserligen
i första hand böra uppfattas sá men mahanda ocksS i nágon mSn som betydelse-
skiljande. Denna tanke tranger sig sarskilt pá vid beaktandet av att i de fall,
dár accent företradesvis saknas, ar vokalen icke ord- eller betydelseskiljande
(Dahlstedt, s. 80, och dar anförd litteratur; jfr Hreinn Benediktsson, “‘The
Earliest Germanic Phonology’,” Lingua X (1961), s. 246 f). Samma synpunkt
torde kunna lággas pá den framtrádande avsaknaden av accent vid trestaviga
och lángre former av rikligt accentförsedda en- eller tvástavingar. Av lljúga exv.
ár en- och tvástaviga former accentförsedda i 8 fall av 9, participet jljúgande
endast i 1 av 4 (jfr Lindblad, s. 59).