Íslenzk tunga - 01.01.1963, Qupperneq 89

DET ISEANDSKA ACCENTIiRU K ET
87
tetsavseende jiimstállda fallande diftongerna au, ei, ey.11 I sádana
urkunder vill man givetvis gárna förutsátta prosodiskt, lángdmarke-
rande syfte, men i de flesta kan icke urskilj as nágon tendens att kon-
sekvent utmárka láng vokalism.
I en láng rad handskrifter, tidigast en Elucidarius-membran (AM
674 a 4:o) frán 1100-talets slut, vars skrift och sprák i mycket antas
reflektera ett avsevárt áldre original, förbehálles akutstrecket de allra
minsta, ofta sammanskrivna orden, exv. prepositionerna á, í och ór
samt prefixet ó-. Accentueringen kan sálunda ságas vara beroende av
vokallángd och ordvolym enligt principen: ju kortare ord, desto
högre accentfrekvens. Procenttalet för akutförsedd láng vokal ár lágt
i dessa urkunder; det överstiger icke gárna 20.
Denna skrivsed har mycket gamla anor i europeisk skrift. Redan i
vissa áldre medeltida latinska sprákkállor pátráffas akutstreck (apex)
i viss utstráckning vid tecken för láng vokal i diakritiskt syfte för att
undvika missförstánd vid lásning, bl.a. vid lángvokaliska smáord,
sammanskrivna med andra ord (prepositionerna a, e, konj unktionen
si, pronomina me, tu), och ett sádant bruk anbefalldes ocksá av in-
flytelserika grammatiker och kommentatorer, t.ex. Quintilianus, Ter-
entius Scaurus och Isidorus av Sevilla. Áven i yngre handskrifter,
dár smáord sárskrives, kan de fortfarande accentueras, ett vittnes-
börd om den skriftliga traditionens stora makt.
I en annan stor handskriftsgrupp med en Placitus- och en Physto-
logus-urkund (AM 673 b 4:o resp. AM 673 a 4:o B) som áldsta re-
presentanter, báda frán ca 1200, stár akutstrecket likaledes vanligen
vid enstavingar, men i regel vid tryckstarka, icke som i Elucidarius
vid proklitiska prepositioner och andra trycksvaga smáord. En annan
olikhet ár, att áven diftonger utmárkes. Frekvensen ár ocksá i dessa
membraner blygsam med de procentuella genomsnittssiffrorna för
accentuerad láng vokal under 20.
Frán 1200-talet hárrör dock flera handskrifter med láng vokal be-
II Se Lindblad, s. 139 ff. — Diftongaccenter fanns i ganska stor utstrackning
aven i de tre tidigare omnaninda urkunderna.