Íslenzk tunga - 01.01.1963, Blaðsíða 98

96
GUSTAF LINDBLAD
anserad undersökning, framtrader annu tydligare skrivarens om-
sorgsfullhet vid kvantitetsbeteckningen. Bortses frán fall, dár etymol.
láng vokal kan misstánkas vara förkortad i AnR:s sprák (exv. adv.
útan), och fall, dár akutstreck till följd av platsbrist icke gárna
kunnat utsáttas (sárskilt över versal och i finstilta anteckningar
mellan raderna), samt dártill frán vissa frámmande ord, huvudsak-
ligen egennamn,20 stiger procenttalet för accentförsedd láng voka-
lism till ca 94. Lámnas dártill ocksá andra nomina propria utan beak-
tande — egennamn in corpore tycks bli behandlade annorlunda án
övrigt sprákmaterial —, blir utmárkandet av vokalkvantitet nára nog
100-procentigt, pá bl. 30 t. ex. 107 accentbelágg av 108 möjliga.
Kanske har urkunden som nyskriven varit mera fullkomlig án i sitt
nuvarande skick; ett eller annat av de fina strecken kan ha utplánats
under tidernas lopp.27
AnR-skrivarens ortografi ár starkt individualistisk, om han án i
mycket kan följa gamla mönster i islándsk skrift. Aven pá accent-
bruket har han satt sin personliga prágel.
Annalisten har av Buergel Goodwin (s. 4) karakteriserats som “en
synnerligen belást lárd ock sákerligen en áldre, sannolikt en genom
mánga resor bildad ock mángsidigt intrásserad man, som dog snart
efter han avslutat annalernas uppteckningar fram till sina dagar, d.
v. s. ár 1306.” Han torde enligt samma forskare ha hört hemma i
vástra Island.
28 Accenttecken saknas i AnR framför allt vid egennamn; samma tendens
áterfinnes i ett flertal urkunder. Principen för accentueringen av nomina pro-
pria i AnR — om nu en sádan funnits — förefaller mig dunkel. Uppenbart och
naturligt ar, att vissa namn med frámmande proveniens och frámmande prágel,
exv. Jákób, Nikolás och Tomás i regel, och Magnús och Pétr ganska ofta, lám-
nas obetecknade, men hur skall det förklaras, att samma öde vederfarits de
nordiska — och högfrekventa — egennamnen Óláfr och Oslól Kan skrivaren
ifrága om ortnamnet Osló ha följt norska skrivvanor? Norsk skrift nyttjade
námligen ca 1300 knappast “lángdaccent”.
27 Buergel Goodwin, s. 41. — Det kan i förbigáende námnas, att Buergel
Goodwins samvetsgranna diplomatariska utgáva saknar akutstreck i ett 20-tal
fall, dár handskriften utvisar dylikt.