Íslenzk tunga - 01.01.1963, Qupperneq 106

104
GUSTAF LINDBLAD
vid bokstaven i, iir det i islándska urkunder frán detta sekel framför
allt prosodiskt, kvantitetetsbetecknande. Ja, i denna funktion ár det
ej heller ovanligt i islándska sprákkállor frán 1300-talet. Man frágar
sig onekligen, om icke den flitiga anvándningen av och det sega fast-
hállandet vid lángdaccent pá Island i motsats till förhállandena i de
nármast belágna lánderna, báde vad den nationalsprákliga och den
latinska litteraturen betráffar, beror pá ett nationellt initiativ, ut-
gáende frán FG, som icke blott genom sin skrift utan áven sásom
lárare vid nágot kulturcentrum kunnat propagera för sina ortogra-
fiska idéer.
Mot antagandet av ett samband kan riktas invándningen, att FG
anbefaller, att akuten skall nyttjas vid de nio vokaltecknen, nár dessa
representerar lángt ljudvárde, dvs kvantitativt átskiljande, medan
den i vára tre handskrifter antráffas áven vid de lánga diftongerna
au, ei, ey och — i StH och OHfr •— vid abbreviaturer för láng vo-
kalism, dvs. lángdbetecknande över huvud taget. Detta ár dock ingen
allvarlig hake. Det ár námligen naturligt, att den sistnámnda funk-
tionen utvecklats ur den förra. Skillnaden ár ganska fin mellan att
uppfatta akuten som ett lángdmarkerande hjálpmedel vid bokstavs-
typer med varierande kvantitativ syftning och att uppfatta den som
ett konstant lángdmarkerande hjálpmedel oavsett bastecknet. Det i
förhállande till bastecknet skiljande momentet har i senare fallet
skjutits undan. Diftongaccent har f. ö. gammal hávd i islándsk skrift;
den áterfinnes redan i AM 237 a fol.
Om min syn pá accentbrukets historia ár riktig, skulle FG:s re-
kommendation innebára en nyhet, och FG máste dá pá denna punkt
tillerkánnas en viss originalitet, lát vara att det sárpráglade ligger i
systematisering och generalisering av en áldre skrivsed.
Vidare skulle i sá fall FG, genom lárarverksamhet och/eller sin
reformskrift, ha páverkat islándskt accentbruk under klassisk tid, i
synnerhet perioden ca 1200— ca 1350, áven om den ursprungliga
principen undergátt en viss förándring. Három vittnar frámst StH,
OHfr och AnR, i vilka pátráffas átta goda lárjungar till FG. Detta
kan tyckas vara en klen anslutning, men möjligheten för felsyn i detta