Íslenzk tunga - 01.01.1963, Qupperneq 107

DET ISLANDSKA ACCENTBRUKET
105
avseende ár náraliggande. De bevarade urkunderna utgör námligen
rimligtvis en sa liten del av det ursprungliga handskriftsbestándet,41
att man ej kan rákna med att de skall kunna ge en riktig bild av
áldre islándsk skrifthistoria. Det ár tánkbart, att FG :s accentuerings-
princip i stráng form tillámpats i en eller annan skrivarskola atmin-
stone till mitten eller slutet av 1200-talet. Utan ett sádant antagande
vore den strikta kvantitetsaccentueringen i AnR svárförklarlig.
FG:s inflytande ifrága om denna skriftdetalj strácker sig emeller-
tid, om min uppfattning ár riktig, till nutida islándska. Nár accent-
tecknet efter att under ca tre sekler ha spelat en obetydlig roll i is-
lándsk skrift under slutet av 1700-talet áterinfördes i denna, sá var
det lángdbetecknande urkunder frán den klassiska perioden, som stod
sásom mönster. Till följd av det islándska lj udsystemets utveckling
sedan 1200-talet blev dock funktionen en annan, kvalitativt sárskil-
jande.42 Dármed skulle det för modern islándsk skrift sá karakteris-
tiska accenttecknet ytterst bero pá ett nationellt initiativ, den foster-
landsálskande och sprákligt insiktsfulle förste grammatikerns.
Institutionen för nordiska sprdk,
Stockholms universitet,
Stockholm.
SUMMARY
In normalized Old Icelandic texts, it is well known, etymological vowel length
is denoted by a superscript acute accent mark. According to an old and rather
widely held opinion tliis manner of writing is said to have its model in ancient
documents and to have been ultimately inspired by the anonymous author of
The First Grammatical Treatise (=FGT), considered to date from the middle
of the twelfth century. This treatise contains a proposal for an orthography
especially adapted to Icelandic, and it suggests, among other tliings, that long
vowels be differentiated from the short ones by means of an acute mark (see
reference in footnote 1).
41 S. Nordal, “Tid och kalvskinn,” Scripta islandica V (1954), s. 8 ff.
42 Narmare Lindhlad, s. 198 ff.