Bibliotheca Arnamagnæana - 01.06.1977, Blaðsíða 168
164
flikter mellan barn och foråldrar angående val av åktenskapspart-
ner. Se t.ex. Njdla kap. 9, dår Osvif forst forsoker overtala sin son
borvaldr att avstå från frieriet till Hallgerd, men darefter åndå
besoker Hoskuld Dala-Kollsson for att anhålla om hans dotters
hånd for sonens rakning; varefter Hoskuld gifter bort Hallgerd
mot hennes uttryckliga vilja. Vad som for en modern låsare år
påfallande i dessa skildringar år, att ett begrepp som “kårlek” over-
huvudtaget inte nåmns i samtalen mellan åktenskapskontrahen-
terna och deras slåktingar, och individens erotiska bojeiser synes
inte ha någon som helst relevans. Vad diskussionen gålier år ute-
slutande om paret kan tånkas “passa gott samman”, om det ger
fordelar i form av gods och åra o.s.v. Men de erotiska passionerna
biossar inte desto mindre håftigt upp både fore och efter åkten-
skapets ingående — i regel med katastrofala foljder, om man får
tro sagorna (jfr. t.ex. Laxdæla, Gunnlaugs saga, Vglsunga saga).
Man kan såga att den erotiska passionen var “fortrångd” i det
fornislåndska samhållet på samma sått som sexualiteten var for-
trångd i det viktorianska samhållet. I motsats till viktorianema
erkånde islånningarna sexualiteten sjålv som “naturlig” och dår-
med legitim, men de erkånde dåremot inte det åtfoljande kånslo-
engagemanget i form av åtrå, svårmeri, fetischering av sexual-
partnerns gestalt och personlighet etc. — allt detta som den ho-
viska kulturen senare gick in for att legitimera, samtidigt som
sexualiteten alltmer fordomdes och fortrangdes. Båda typerna for-
trångning leder emellertid till att det fortrångda och forbjudna
soker sig utvågar i det fordolda. Liksom viktorianema laste porno-
grafi och gick på bordeil i hemlighet, synes islånningarna i smyg
ha diktat mansgngs lcvædi eda visur och ristat runkaviar i syfte att
våcka den ålskades passioner. I Egils saga kap. 72 och 76 berattas
t.ex. om en bondson som hade ristat runor på tråkavle och lagt i
en flickas sång for att vinna hennes kårlek; men eftersom han
inte forstod att rista rått, blev flickan sjuk och sångliggande, in-
till Egil upptåckte runkavlen, skavde bort runorna, brånde upp
dem och ristade in nya. Runt om i Norden har man också funnit
både arkeologiska och litteråra vittnesbord om att kårleksmagi
av denna art hållit sig levande långt in i medeltiden14.
14 Se Anne Holtsmark, op. cit. Bland de viktigaste primårkållorna år, forutom
Grågås, J6ns saga helga, Bps. I, 165 (om hur biskopen forbjuder mansgngs Jcvædi),