Bibliotheca Arnamagnæana - 01.06.1977, Page 170

166
scdla fgdur sins til scemmo). Darav fick Frej stor hugsot (hugsottir
miclar). Frejs skosven, Skirnir, blev då ombedd av Njord (Frejs
fader) att ta reda på vad som egentligen var fatt. “Då malte Skade”
(varefter dikten presenteras som ett rent versdrama men med in-
lagda scenanvisningar på prosa).
Prosainledningen år inte i och for sig nodvåndig for textens for-
ståelse. Flertalet av dess uppgifter framgår av den efterfoljande
dialogen, och man kan mycket val tånka sig att denna inledning
vid ett muntligt, dramatiskt framforande helt enkelt ersattes av
en liten pantomim for att åskådliggora Frejs forålskelse och dys-
terhet. Emellertid synes det vara av vikt for forståelsen av myten,
att Frej forålskar sig i Gerd, dårfor att han satt sig i HliSskjålf.
Motivet utvecklas mer detaljerat i SnE, dår forålskelsen framstår
som ett straff for Frejs formåtenhet:
Ok svå hefndi honom jaat mikillæti, er hann hafSi setzk i
jaat it helga sæti, at hann gekk i braut fulir af harmi.
HliSskjålf år det symboliska uttrycket for Odens patriarkaliska
auktoritet, liksom hogsåtet på varje islåndsk gård representerade
husfaderns myndighet. Nar Frej såtter sig i HliSskjålf bryter han
alltså mot en av slåktsamhållets lagar, och det år då logiskt, att
han bestraffas genom att drabbas av ett begår som han inte kan
bemåstra och som fjårmar honom från hans nårmaste. Gerd hor
nåmligen till “den andra vårlden” och kan dårfor inte accepteras
som legitim åktenskapspartner. Som Frej långre fram i dikten
uttrycker saken: “ingen av asar eller alver vill att vi skall vara
tillsammans” (str. 7).
I overensståmmelse med det islåndska slåktsamhållets generella
fordomelse av sådana irrationella passioner, som går på tvårs av
slåktens onskningar och intressen, skildras den som en sjukdom,
“hugsot”. I diktens inledande strofer kontrasteras denna sjukdom
mot den normalitet som representeras av Frejs foråldrar, Skade
oeh Njord. Dårmed år textens grundlfiggande tematiska mot-
såttning given: den mellan slåktens fornuft och den forålskade
individens vanvett.
Det ord som genom hela dikten anvånds for att beteckna den kår-
lekskranka åtrån år munr. Ordet anvånds ofta i sammanhang som
antyder kårlekens karaktår av individudi nyde: “Muni pina/hycca